Inledning
Nästan hela Sveriges befolkning har tillgång till säkert dricksvatten och goda sanitära förhållanden. På de flesta platser är det ingen brist på dricksvatten, och vattnet är normalt av god kvalitet.
Enligt den svenska rättsliga ramen för dricksvatten har kommunerna ansvar för de allmänna vattentjänsterna i bebyggda områden, om det av hälso- eller miljöskäl finns ett behov av kollektiva vattentjänster. Detta ansvar innebär att kommunen:
- renar råvatten till dricksvatten,
- distribuerar och samlar in vatten,
- avleder och renar avloppsvatten innan det släpps ut i naturen igen, och
- avleder dagvatten.
Fastighetsägare ska betala en avgift till kommunen för dessa tjänster.
I områden där kommunen inte har detta ansvar ska fastighetsägarna följa miljölagstiftningen, vilket innebär att de måste försörja sina hushåll med rent och säkert dricksvatten (vilket kan kontrolleras av kommunens miljötillsynsenhet) och ha tillstånd för hantering av avloppsvatten från fastigheten.
Sverige har strävat efter att främja kunskap om och investeringar i avancerad rening av läkemedelsrester och andra långlivade föroreningar samt de mest förorenade sedimenten. Enligt Folkhälsomyndigheten förorenas i undantagsfall dricksvattnet av sjukdomsframkallande mikroorganismer. År 2020 hanterades 95 % av avloppsvattnet från hushållen och industrin på ett säkert sätt. Det finns dock fortsatta utmaningar när det gäller enskilda brunnar, avlopp och vattentäkter.
REGLER OM DRICKSVATTEN
Det tidigare dricksvattendirektivet(¹) har genomförts i svensk lagstiftning genom Livsmedelsverkets föreskrifter om dricksvatten. På grund av det nya dricksvattendirektivets(²) avsevärt större tillämpningsområde kräver genomförandet anpassningar på flera rättsområden:
- Boverket kommer att få i uppgift att samordna genomförandet.
- Enligt planerna ska Livsmedelsverket ha ansvaret för att underrätta EU-myndigheterna om eventuella läckage.
- Havs- och vattenmyndigheten har fått i uppgift att ta fram en beredskapsplan för hantering av eventuella läckage.
- Länsstyrelserna kommer att få ytterligare uppgifter och skyldigheter när det gäller att genomföra riskbedömningar och anpassningar.
Alla kommunala vattenverk uppfyller höga kvalitetskrav för dricksvatten. Flera gränsvärden har fastställts, och baserat på dessa undersöks dricksvattnet regelbundet under produktionen för att se till att det inte innehåller några oönskade mikroorganismer eller kemikalier. Vattenproducenten är skyldig att ta regelbundna vattenprov, som ska analyseras av ackrediterade laboratorier. Denna provtagning mäter den mikrobiologiska och kemiska kvaliteten samt radonhalten.
För att säkerställa god dricksvattenkvalitet ska alla dricksvattenproducenter följa Livsmedelsverkets föreskrifter. I föreskrifterna:
- fastställs krav för hur dricksvatten ska beredas och hur kvaliteten ska kontrolleras,
- regleras hanteringen av dricksvatten och begränsningen av olika ämnen i vattnet, och
- regleras produktionen och distributionen av dricksvatten vid allmänna va-anläggningar.
Reglerna om dricksvatten bygger på EU:s dricksvattendirektiv.
REGLER OM AVLOPPSVATTEN
Rådets direktiv 91/271/EEG av den 21 maj 1991 om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse är ett av EU:s viktigaste politiska instrument för skydd av miljön och människors hälsa. I Sverige har direktivet genomförts genom miljöbalken, lagen om allmänna vattentjänster och Naturvårdsverkets föreskrifter. Sverige saknar dock fortfarande regler om hur känsliga områden ska utses.
Avloppsvattenförvaltningen regleras dessutom av flera lagar och föreskrifter, däribland miljöbalken, plan- och bygglagen och lagen om allmänna vattentjänster. Dessutom finns det många allmänna råd och regler om hantering av avloppsvatten och enskilda avlopp. Det finns också bestämmelser om att byggarbeten ska planeras och utföras på ett sätt som inte utgör en oacceptabel risk för användarnas eller grannarnas hygien eller hälsa. Enligt lag ska byggnader och deras installationer utformas så att vattenkvaliteten och de hygieniska förhållandena uppfyller allmänna hälsoskyddskrav.
För att hantera det avloppsvatten som samlas in i kommunerna har Sverige mellan 1 200 och 1 300 reningsverk och totalt 101 000 kilometer avloppsledningar. Ungefär 90 % av Sveriges befolkning har anslutning till kommunala reningsverk.
Utöver de kommunala reningsverken finns det också fastigheter på landsbygden med egna system för avloppsrening. Det krävs tillstånd för egna avloppsreningssystem. När den berörda myndigheten beslutar om tillståndet tar den hänsyn till platsen, reningsmetoderna och hur känslig recipienten är. Dessutom får inte avloppet utgöra en risk för miljön eller den mänskliga hälsan.
Det finns ingen särskild föreskrift om utsläppsnivåer eller reningsgrad för enskilda avlopp. I stället finns det allmänna hänsynsregler som innebär att den person som är ansvarig för en verksamhet med utsläpp även är ansvarig för att:
- minimera skadorna på grund av ett utsläpp, och
- minska risken för så kallad olägenhet för människors hälsa och miljön.
Den så kallade försiktighetsprincipen är en av flera hänsynsregler. Den innebär att skydds- och försiktighetsåtgärder ska vidtas om det finns en potentiell miljö- eller hälsorisk. Grundkravet är att bästa möjliga teknik ska användas för att uppnå detta.
VATTENSKYDDSOMRÅDEN
För att skydda dricksvattentillgångar som är viktiga för vattenförsörjningen är kommunerna skyldiga att upprätta vattenskyddsområden. Vattenskyddsområden är geografiskt avgränsade och kan delas in i olika zoner. Vattenskyddsområdena är förknippade med olika vattenskyddsregler som kan begränsa hur marken får användas eller på vilket sätt kemikalier och avfall får hanteras. En verksamhet eller åtgärd kan bli föremål för ett förbud, ett tillstånd eller en anmälningsskyldighet. Vattenskyddsområden kan upprättas för att skydda både yt- och grundvattentäkter.
Utmaningar
Sverige har god tillgång till vatten, och risken för allvarlig vattenbrist är därmed inte så stor som i många andra länder. Det finns dock undantag, och i sydöstra Sverige, inbegripet Öland och Gotland, har problem med vattenbrist stått i fokus en längre tid. Under senare år, särskilt sedan det varma och torra 2018, har risken för vattenbrist också blivit påtaglig i många andra delar av landet. Det är inte bara vattenbrist i vattentäkterna som påverkar tillgången till dricksvatten. Brist på kapacitet för hög konsumtion kan också leda till tillfällig vattenbrist för hushållen.
Även om vattenkvaliteten i Sverige i allmänhet är god finns det vissa utmaningar, särskilt när det gäller enskilda avloppsreningssystem. I Sverige är ungefär 1,2 miljoner fast bosatta invånare (nästan 15 % av befolkningen) och ungefär lika många sommarbostäder beroende av enskilda vattentäkter. Därför är det avgörande att dessa vattentäkter är av god kvalitet. Flera studier har pekat på problem med vattenkvaliteten i enskilda vattentäkter (t.ex. enskilda brunnar), vilket kan bero på:
- bakterier,
- höga radonnivåer,
- höga nivåer av kväveföreningar,
- fluorföreningar,
- grundvatten,
- vägsalt,
- tungmetaller, och
- bekämpningsmedel.
ÅTGÄRDER FÖR ATT FÖRBÄTTRA VATTENKVALITETEN OCH AVLOPPSVATTENRENINGEN
Mellan 2017 och 2021 ökade den svenska regeringen anslagen till åtgärder för havs- och vattenmiljö med 78 %, till nästan 1,4 miljarder svenska kronor. Flera studier har också genomförts i syfte att förbättra vattenkvaliteten och minska övergödningen, såsom regeringens övergödningsutredning och utredningar av miljömålsberedningen. Sedan 2018 har det dessutom funnits en strävan att utveckla hållbara vattentjänster. Som ett led i detta arbete lade regeringen fram en proposition våren 2022(³), i vilken det bland annat fastställs att kommunerna ska anta vattentjänstplaner.
Regeringen har också gjort stora investeringar för att minska utsläppen av läkemedelsrester i miljön. Mellan 2018 och 2020 anslog regeringen ungefär 250 miljoner svenska kronor till avancerad reningsteknik i reningsverken. Initiativet har förlängts till 2021 och 2022 för att ytterligare minska utsläppen av läkemedelsrester och öka möjligheterna att återanvända avloppsvatten.
Kommentar
Sammanfattningsvis påverkas de svenska reglerna om dricksvatten, avloppsvatten och vattenkvalitet i hög grad av EU:s regler på området. I allmänhet uppfyller det svenska vattnet de höga kraven i unionslagstiftningen och bygger på en lång tradition av säkert dricksvatten och goda sanitära förhållanden.
Slutnoter
