Rätt rustad – avtalsjuridik i det nya säkerhetsläget del 3

I seriens två första delar har vi sett hur beredskapslagarna kan påverka avtalsrelationer och vilka möjligheter det finns att skydda sig i avtalen. Centralt för de scenarierna är att det allmänna ingriper med tvång antingen mot någons tillgångar (förfogande) eller mot olika förnödenheter (ransonering). Nu vänder vi blicken mot alternativet: vad händer när ett företag avtalar om beredskapen i förväg, i stället för att vänta på tvånget?

Beredskapsavtal och F-avtal

Ett beredskapsavtal kan skifta i form och omfång. Ändamålet med avtalen är dock att stärka eller upprätthålla samhälls- eller totalförsvarsviktig verksamhet vid kriser eller krig. Beredskapsavtalet skiljer sig från ett sedvanligt kommersiellt avtal såtillvida att det tar sikte på kontinuitet och uthållighet under extraordinära förhållanden. Även om det finns stor variation, är den absoluta merparten av beredskapsavtal upphandlade kontrakt eller ramavtal.

Inom denna breda kategori finns en mer specifik och strategisk variant, försörjningsberedskapsavtalet (F-avtalet). Tre viktiga saker särskiljer ett F-avtal från beredskapsavtal i allmänhet:

1. F-avtal är tänkta att vara ett rent statligt verktyg, avsett att användas uteslutande på nationell nivå, inte av regioner eller kommuner. Skälet är att det kräver en tydlig nationell prioritering och samordning som en enskild region eller kommun inte kan åstadkomma.

2. F-avtal är avsett att säkra själva produktionsförmågan eller kapaciteten, snarare än en specifik slutprodukt. Det ska användas restriktivt för förmåga som är prioriterad för den nationella säkerheten och som inte kan tryggas genom ordinarie marknadsmekanismer eller upphandling.

3. F-avtal förutsätter en mer systematisk behovsanalys än beredskapsavtal i allmänhet. Eftersom F-avtal är tänkta att säkra en nationellt prioriterad förmåga kommer enskilda företag nära nog uteslutande att vara avtalspart gentemot en viss myndighet – inte en branschorganisation eller motsvarande kollektiv. Det ställer krav på att myndigheten först identifierat exakt vilket företags förmåga som är kritisk för det aktuella försörjningsbehovet.

Alla F-avtal är således beredskapsavtal, men bara en liten och nationellt prioriterad delmängd av beredskapsavtalen kan betecknas som F-avtal.

Både F-avtal och beredskapsavtal är ständigt aktuella i dessa tider, men F-avtalet har fått ny aktualitet i år genom Utredningen om näringslivets försörjningsberedskap (SOU 2025:68). I sitt slutbetänkande konstaterade utredningen att varken upphandlingsreglerna eller tvångslagstiftningen som förfogandelagen är utformade för att säkerställa den långsiktiga, förberedda kapacitet som totalförsvaret behöver. Utredningen föreslog därför ett särskilt system för F-avtal. I 2026 års regleringsbrev har Myndigheten för civilt försvar (MCF) fått i uppdrag att ta fram metodstöd för att teckna F-avtal samt att påbörja arbetet med ett register över F-avtal.

F-avtalen fyller ett gap

Utredningen är tydlig med att F-avtalen är avsedda att fylla ett tredje, självständigt gap, vid sidan av både upphandling och förfogande – även om förfogandelagen är en helt central lagstiftning i sammanhanget har den sina begränsningar.

Listan i 5 § förfogandelagen över vad som kan förfogas är uttömmande och resursbunden: fastigheter, annan egendom och nyttjanderätter. Vidare kan ägare av anläggningar, lager och transportmedel åläggas att ombesörja förvar och transporter. Viss person får även åläggas tillfällig uppgift åt försvarsmakten. Förfogande förutsätter alltså att en konkret resurs redan existerar – genom förfogande kan staten ta en maskin i anspråk, men förfogandet kan inte tvinga fram ett samarbete om att bygga upp en ny produktionslinje.

En förutsättning för förfogande är också att behovet av egendomen m.m. är ofrånkomligt och inte kan tillgodoses på annat sätt utan olägenhet. Förfogandet blir därför reaktivt, inte proaktivt. I och med detta lämpar sig inte förfogande för en långsiktig uppbyggnad av kapaciteten i fredstid.

Rätten till förfogande får även ett begränsat värde om egendomen eller nyttigheten i fråga inte längre är tillgänglig. Om förfogande åläggs för sent kan resursen nämligen redan vara förbrukad eller annars otillgänglig.

Samverkan behöver dessutom tillgodose behovet av att snabbt kunna prioritera eller styra varuflöden vid kris eller krig. Varken förfogandelagen eller t.ex. ransoneringslagen är utformade för att hantera den situationen. Förfogande blir därför ett trubbigt och sent verktyg: det kan bara ta i anspråk det som redan finns och är tillgängligt just då. F-avtalen är i stället tänkta att byggas upp i förväg, för att på så vis säkerställa att kapaciteten faktiskt finns innan frågan om ett akut ianspråktagande ens blir aktuell.

Inte bara frivillighet

Någon lagstadgad skyldighet att ingå F-avtal saknas och har inte heller föreslagits av utredningen. Att ingå ett F-avtal är således frivilligt. Incitamentet till frivilligheten bygger dock på ett förtäckt hot om tvång: genom att ingå F-avtalet fredar sig bolaget från ett eventuellt åläggande om förfogande inom de avseenden som F-avtalet omfattar.

Avtal och tvång utesluter därmed inte varandra, utan de är tänkta att verka tillsammans. Utredningen framhåller att ett åläggande mot ett företag som redan har ett fungerande F-avtal inom samma område vore oproportionerligt, och bedömer därför att något sådant åläggande inte bör kunna meddelas så länge avtalet består. Utredningen hänvisar också till den norska erfarenheten: att det över huvud taget finns en möjlighet till tvingande bestämmelser har i Norge visat sig underlätta, inte motverka, framväxten av frivilliga avtal. För det enskilda företaget blir alltså F-avtalet ett sätt att själv få forma sina åtaganden genom förhandling, i stället för att riskera att få villkoren beslutade åt sig.

Omvänd force majeure

I kommersiella avtal är force majeure en befrielsegrund: när kriget eller myndighetsingreppet inträffar kan leverantören vara fri från ansvar. För ett F-avtal blir logiken den motsatta, då samma omständigheter utgör startpunkten för leveransskyldighetens inträdande.

Exakt vilka omständigheter som ska utlösa leveransskyldigheten återstår att bestämma. Några förslag som förts fram är att den utlösande händelsen knyts till det formella säkerhetsläget höjd beredskap, eller att det fattas ett särskilt myndighetsbeslut om aktivering.

Kollisionen med befintliga avtal

Om F-avtalet aktiveras blir staten en prioriterad beställare. Skulle en sådan prioritering medföra att företaget inte kan leverera eller prestera gentemot sina andra samarbetspartners riskerar företaget att göra sig skyldigt till avtalsbrott i förhållande till dessa partners.

Kollisionen skiljer sig egentligen inte från en situation där företagets produktion tas i anspråk tvångsvis av det allmänna. I den situationen hade möjligen en force majeure-klausul eller annan ändringsklausul fredat företaget. Skillnaden ligger däremot i att företaget frivilligt tecknat F-avtalet, antingen före de andra avtalen eller under deras löptid. Det är inte givet att F-avtalet utgör en befrielsegrund, utan tvärtom finns starka skäl att anta att så inte vore fallet.

Mot denna bakgrund bör man överväga att läsa befintliga och kommande kommersiella avtal mot ett möjligt F-avtalsåtagande, både för situationen att företaget själv ingått ett F-avtal och den där en underleverantör kan ha gjort det. Har avtalet en uttrycklig prioriteringsklausul som tillåter omdirigering till staten utan att det utgör avtalsbrott? Om underleverantören har ett F-avtal, är underleverantören befriad från ansvar och är leverantören i nästa led ansvarsbefriad gentemot sin beställare?

Ytterligare en aspekt är att prioriteringen kan stå i konflikt med styrelsens eget ansvar enligt aktiebolagslagen. En styrelse som låter bolaget prioritera bort löpande kommersiella åtaganden till förmån för staten riskerar att orsaka kontraktsbrott mot bolagets övriga avtalsparter, vilket väcker frågan om hur det förhåller sig till styrelsens aktsamhetsplikt. Här finns alltså en spegelbild av den sköld som F-avtalet ger mot statens eget tvång: avtalet skyddar företaget mot ett åläggande, men skapar samtidigt en ny risk i förhållande till företagets övriga avtalspartners. Den risken löser varken lagstiftaren eller avtalsparten åt företaget.

Än så länge har inga F-avtal formellt tecknats. Ansvaret för den avvägningen ligger därför hos de enskilda avtalsparterna. Dock har exempelvis Svenskt Näringsliv efterfrågat en samordnad prioriteringsordning mellan civilt och militärt försvar, för att förhindra att företag ställs inför motstridiga krav där civila F-avtal och militära anspråk om uttag och förfogande står i direkt konflikt vid höjd beredskap.

Dominoeffekten är densamma

Samma mönster återkommer alltså oavsett väg: när en resurs tas i anspråk – genom tvång eller genom avtal – är det den direkta motparten till staten som får ersättning. Den som sitter nästa led bort i kedjan, som underleverantör eller kommersiell kund, har varken ersättningsrätt mot staten eller nödvändigtvis något skydd i sitt eget avtal. Dominoeffekten uppstår eftersom varje avtalsled är utformat för en normal kommersiell verklighet, inte för att en av parterna plötsligt prioriterar statens behov framför den löpande leveransen.

Känsliga frågor om sekretess

Ett F-avtal innehåller typiskt två slag av känslig information: dels uppgifter om företagets produktions- och leveransförhållanden som inte bör nå konkurrenter, dels uppgifter om landets försörjningsförmåga som inte bör nå främmande makt. Utredningen föreslår därför en särskild sekretessbestämmelse: den som fått kännedom om en enskilds affärs- eller driftförhållanden, eller förhållanden av betydelse för försörjningen eller Sveriges säkerhet, får inte obehörigen röja eller utnyttja detta. För det enskilda företaget är sekretessfrågan inte bara en formalitet, utan ett trovärdigt sekretesskydd riskerar företag att avstå från att ingå F-avtal över huvud taget, eftersom den affärskritiska informationen annars riskerar att hanteras av flera myndigheter utan tydlig ansvarsfördelning för vem som faktiskt har insyn.

Tre saker som kan göras nu

1. Kartlägg er exponering mot förfogande, mot framtida ålägganden och mot att er egen leverantör kan ha ett F-avtal som konkurrerar med er leverans.

2. Reglera avtalskedjans dominoeffekt explicit. Det kan innefatta vitesansvar, hävningsrätt och vem som bär mellanskillnaden mellan statlig ersättning och faktisk kommersiell förlust, oavsett om utlösande händelse är tvång eller ett frivilligt F-avtal.

3. Om ni överväger ett F-avtal, läs era ändringsklausuler två gånger: en gång som befrielsegrund för era normala avtal, en gång för att pröva om den, omvänd, kan fungera som en objektivt konstaterbar utlösande händelse. Reglera sedan ersättning, försäkring och sekretess som tre separata och medvetna frågor, inte som efterhandskonstruktioner.