Rätt rustad – avtalsjuridik i det nya säkerhetsläget

Föreställ dig att ditt bolag har en underleverantör. Mitt i projektet meddelar leverantören att de inte kan leverera – en myndighet har beslutat att deras produktion ska prioriteras för statliga ändamål, eller så ska en helt avgörande maskin tas i anspråk eller så räcker inte drivmedlen till. Vem ska bära den risken och vad säger ert avtal?

Hur hanterar din organisation sådana och liknande störningar? Antagligen finns en beredskapsplan. Den säger hur ni gör om systemen går ner, nyckelpersoner faller bort eller leveranserna uteblir. När störningen väl inträffar är det dock inte beredskapsplanen som avgör förlusten, utan avtalet. Med det nya säkerhetsläget behöver även kontinuitetsplaneringen vävas samman med avtalen.

Dessa är några av de frågor som vi kommer att ta upp i artikelserien. I denna första artikel börjar vi med att reda ut begreppen för att bättre förstå det regelverk som man har att förhålla sig till.

Totalförsvar och höjd beredskap – en kort orientering

Totalförsvar är det övergripande begreppet för all den verksamhet som ska bedrivas för att förbereda Sverige för allvarliga kriser, ytterst krig, och hantera dessa. Totalförsvaret delas in i två grenar:

1. Militärt försvar, i princip Försvarsmaktens förmåga att möta väpnat angrepp.

2. Civilt försvar, samhällets förmåga att fungera under kris och krig. Det civila försvaret är inte en myndighet utan ett system som inkluderar allt från sjukvård och livsmedelsförsörjning till transporter, energi och privat näringsliv. Civilt försvar ska inte förväxlas med civilförsvar, ett äldre begrepp som fasades ut på 90-talet och som omfattar det som i dag benämns befolkningsskydd och räddningstjänst.

Höjd beredskap är ett formellt rättsläge som regeringen beslutar om vid krig eller krigsfara, till skillnad från fredstida kriser som en pandemi, ett strömavbrott eller en naturkatastrof. Höjd beredskap har två nivåer: skärpt beredskap och högsta beredskap. Nivån avgör vilka lagar och befogenheter som aktiveras. Vid krig går landet i högsta beredskap, medan regeringen vid krigsfara får bestämma vilken nivå som gäller.

Vilka företag berörs?

Totalförsvarets civila del är organiserad kring ett antal beredskapssektorer där olika myndigheter ansvarar för planering och samordning. Några exempel är räddningstjänst och skydd av civilbefolkningen, energiförsörjning, livsmedelsförsörjning och dricksvatten, transporter, hälsa och sjukvård, elektronisk kommunikation och post, finansiella tjänster, industri, byggande och handel, försörjning av grunddata samt ordning och säkerhet.

Utöver myndigheterna och dessa utpekade sektorer finns ett långt bredare nätverk av bolag som är en del av den samhällsviktiga strukturen. Det är alltså i det civila försvaret som de flesta företag befinner sig, vare sig de vet det eller inte. Företag som bygger infrastruktur, levererar till offentlig sektor, hyr ut lokaler till myndigheter eller ingår i leveranskedjor för samhällsviktiga varor är alla en del av den struktur som totalförsvaret förutsätter ska fungera även i kris.

Lagarna som sover – tills de inte gör det

Sverige har ett antal så kallade beredskapslagar som inte gäller under normala förhållanden men som aktiveras vid höjd beredskap. Här är några av de mest relevanta:

• Ransoneringslagen ger myndigheter rätt att begränsa tillgången på varor och tjänster såsom drivmedel, byggmaterial, råvaror och insatsvaror för industrin. Regeringen kan även vid annan utomordentlig händelse bestämma att lagen ska tillämpas under högst ett år.

• Förfogandelagen ger myndigheter rätt att ta privat egendom i anspråk mot ersättning, exempelvis fastigheter, lokaler, fordon, maskiner, och annan materiel.

• Lagen om totalförsvarsplikt innebär att fysiska personer kan tvingas tjänstgöra i totalförsvaret.

Gemensamt för dessa lagar är alltså att de kan förändra förutsättningarna för pågående avtal utan att någon av avtalsparterna gjort något fel eller klandervärt.

Utöver dessa beredskapslagar finns även säkerhetsskyddslagen. Den reglerar förebyggande åtgärder för att skydda rikets säkerhet mot bl.a. spioneri, sabotage och terroristbrott. Till skillnad från beredskapslagarna är den tillämplig även under normala förhållanden. De som bedriver säkerhetskänslig verksamhet är skyldiga att genomföra en säkerhetsskyddsanalys och vidta de åtgärder som krävs i fråga om informationssäkerhet, fysisk säkerhet och personalsäkerhet. Vid upphandling eller ingående av avtal med utomstående leverantörer som kan få tillgång till säkerhetskänslig verksamhet ska ett säkerhetsskyddsavtal tecknas. I praktiken innebär detta att skyldigheter enligt säkerhetsskyddslagen kan nå långt ut i leveranskedjan och träffa företag som inte själva bedriver säkerhetskänslig verksamhet, men som levererar varor, tjänster eller kapacitet till en aktör som gör det.

Från begrepp till konsekvens

Höjd beredskap är inte bara ett diffust framtidsscenario. Det är ett definierat och lagreglerat läge som aktiverar ett antal specifika befogenheter och skyldigheter. Vid höjd beredskap ändras förutsättningarna för ingångna avtal, befintliga leveranskedjor och pågående projekt från en dag till en annan.

I de kommande artiklarna i den här serien går vi igenom vad det innebär i praktiken: för era kommersiella avtal och force majeure-klausuler, för pågående och framtida byggprojekt och standardavtalen AB 04 och ABT 06 samt för er övergripande avtalsrättsliga beredskapsplanering.

Tre saker att börja med redan nu

1. Kartlägg exponeringen. Levererar ert bolag varor, tjänster eller kapacitet till offentlig sektor, samhällsviktig infrastruktur eller aktörer inom försvarssektorn? Då är ni sannolikt en del av det civila försvaret, med eller utan formellt åtagande.

2. Identifiera vilka lagar som kan bli tillämpliga. Lagstiftningen kring ransonering, rekvisition och säkerhetsskydd är inte hypotetisk. Säkerhetsskyddslagen gäller redan nu. Ransoneringslagen och förfogandelagen aktiveras vid höjd beredskap och kan direkt påverka era avtal och leveranskedjor.

3. Ställ frågan om era avtal. Täcker era mest affärskritiska avtal den situationen att en myndighet ingriper med stöd i beredskapslagstiftningen? Svaret är ofta nej och det får bli startpunkten för resten av den här serien.