Kostnadsökningar enligt AB-avtalen – vad krävs för att få ersättning?

Globala oroligheter – såsom pandemier, krig och handelstullar – har satt bygg- och anläggningsbranschen under hård press. Förändringar i materialpriser och leveranstider påverkar såväl entreprenörer som beställare, och eftersom vinstmarginalerna i enskilda entreprenader ofta är små kan även mindre förändringar få stor effekt.

Mot den bakgrunden har bestämmelsen om kostnadsändringar i AB 04 och ABT 06 fått allt större uppmärksamhet. Bestämmelsen i 6 kap. 3 § är likalydande i de båda standardavtalen:

”Avtalat pris skall ändras med hänsyn till dels kostnadsändring på grund av myndighets åtgärd, dels kostnadsändring som är förorsakad av krig eller annat krisförhållande med liknande effekt och som avser förnödenhet eller tjänst som är nödvändig för entreprenaden, dels kostnadsändring som beror på onormala prisförändringar avseende material som ingår i entreprenaden. Ändring av det avtalade priset skall dock ske endast om kostnadsändringen varit oförutsebar och väsentligt påverkar hela kostnaden för entreprenaden.”

Entreprenörer har huvudsakligen åberopat bestämmelsen med hänvisning till onormala prisökningar av material. I samband med det har det blivit tydligt att bestämmelsen är svårtillämpad och svårtolkad. Fram till nyligen hade ingen allmän domstol prövat bestämmelsen i AB-avtalen.

Ett avgörande som förtjänar att nämnas är en äldre dom från Hovrätten över Skåne och Blekinge meddelad den 17 april 1978. Hovrätten prövade bestämmelsens föregångare, Svenska Byggnadsentreprenörföreningens reservation nr 2/71. Hovrätten jämförde beräknad och verklig inköpskostnad och gjorde avdrag för förutsebara prisökningar. En ökning om 4,8 % av kontraktssumman bedömdes som väsentlig och entreprenören vann delvis framgång med sitt ersättningskrav.

Denna dom var fram till nyligen den enda domen från allmän domstol som gav viss vägledning. Avsaknaden av relevant praxis har försvårat tillämpningen av bestämmelsen och gjort det svårt att förutse hur och när den kan användas.

I november och december 2025 meddelade Göta hovrätt respektive Örebro tingsrätt varsin dom om tolkning och tillämpning av bestämmelsen – närmare bestämt om entreprenörers rätt till ytterligare ersättning till följd av onormala prisförändringar avseende material. I denna artikel redogör vi övergripande för domarna och analyserar hur domstolarna har bedömt bestämmelsen.

Dom 1 – Göta hovrätt, Mål T 3368-24

Bakgrund

I det första målet hade en beställare och en entreprenör i mars 2021 ingått ett kontrakt om nybyggnad av en industribyggnad till en kontraktssumma om drygt 84 miljoner kronor. Entreprenören krävde bland annat ersättning med cirka 7 miljoner kronor för kostnadsökningar kopplade till coronapandemin och kriget i Ukraina.

Entreprenören baserade sitt ersättningskrav på en jämförelse mellan det faktiska inköpspriset och relevant index vid tidpunkten för inköpet respektive anbudet. Beräkningsmodellen innebar alltså en jämförelse av faktiskt inköpspris i förhållande till indexförändringar – inte i förhållande till entreprenörens verkliga anbudskalkyl. Entreprenören åberopade även en rapport från PwC som granskat beräkningarna och menade att de faktiska materialkostnaderna därigenom hade kontrollerats och styrkts.

Beställaren bestred kravet och pekade på brister i entreprenörens bevisning. Enligt beställaren var det inte möjligt att verifiera de påstådda beloppen utan underlag avseende de faktiska materialanskaffningarna, såsom fakturor.

Hovrättens domskäl

Hovrätten fastställde tingsrättens domslut och anslöt sig i stora delar till tingsrättens bedömning. Domstolen ägnade inledningsvis uppmärksamhet åt frågan om vilka krav som kan ställas på bevisningen.

Hovrätten ansåg att entreprenörens bevisning (främst indexjämförelsen och PwC:s rapport) visserligen visade att det under den aktuella perioden skett betydande prisförändringar och att det inte var orimligt att anta att entreprenörens materialkostnader följt en liknande prisutveckling. Trots att utredningen bedömdes som ambitiös ansåg hovrätten dock att en utredning som enbart visar hur ett prisindex utvecklats inte styrker att entreprenören faktiskt haft en kostnadsökning. Entreprenören hade varken åberopat sin anbudskalkyl eller gett in fakturor eller annat underlag som visade att en faktisk kostnadsökning uppstått. Hovrätten framhöll särskilt att bestämmelsen inte utgör en indexreglering och att den förutsätter att entreprenören styrker att den haft ökade kostnader.

Eftersom entreprenören inte lyckades visa att den haft en kostnadsökning avslog hovrätten talan i den delen. Entreprenören överklagade domen till Högsta domstolen, som inte beviljade prövningstillstånd. Göta hovrätts dom står därmed fast.

Dom 2 – Örebro tingsrätt, Mål T 715-23

Bakgrund

I det andra målet hade en beställare och en entreprenör i februari 2020 ingått ett kontrakt om uppförande av en vattenreservoar för kommunalt dricksvatten i Örebro till en kontraktssumma om drygt 152 miljoner kronor. Entreprenören krävde ersättning med cirka 8 miljoner kronor för kostnadsökningar kopplade främst till kraftigt stigande stålpriser under 2021. Majoriteten av kostnadsökningen var hänförlig till underleverantören Promostal och resterande till underleverantören BBV. I avtalet mellan entreprenören och Promostal fanns en bestämmelse som innebar att entreprenören skulle bära kostnadsökningar enligt det polska Steel material price Index (PUDS-index) som översteg 5 procent i relation till basdatumet den 3 november 2020.

Beställaren bestred att det förekommit en kostnadsökning och att entreprenören överhuvudtaget hade visat att den uppgick till det påstådda beloppet. Beställaren gjorde vidare gällande att kostnadsändringarna inte var onormala och att entreprenören, om rätt till ersättning ansågs föreligga, inte hade rätt till ersättning för den del av kostnadsökningen som inte väsentligt påverkat hela kostnaden – det vill säga att ett slags "väsentlighetsavdrag" skulle göras.

Tingsrättens domskäl

Kostnadsökning

Tingsrätten inledde med att pröva om entreprenören drabbats av en faktisk kostnadsökning. Med hänvisning till Göta hovrätts dom (i mål T 3368-24 som redogjorts för ovan) konstaterade tingsrätten att entreprenören ska styrka att den haft en faktisk kostnadsökning och storleken på denna samt att det normala beviskravet styrkt gäller.

Avseende kostnaderna hänförliga till Promostal förelåg fakturor som visade att Promostal fakturerat entreprenören för prisökningar, med tillhörande uträkningar. Tingsrätten ansåg att underlaget visade att entreprenören fakturerats för en ökad kostnad och att kostnadsökningen motsvarade skillnaden mellan materialkostnaden vid basdatumet enligt PUDS-index + 5 % och materialkostnaden vid inköpstillfället.

Avseende kostnaderna hänförliga till BBV hade entreprenören enbart åberopat en underrättelse om kostnadsökningar, utan annan skriftlig bevisning såsom fakturor. I linje med Göta hovrätts resonemang ansåg tingsrätten att entreprenören inte styrkt att den drabbats av kostnadsökningar hänförliga till BBV.

Tingsrätten beaktade vidare att Promostal fakturerat, och att entreprenören betalat, 3 211 715 PLN (polska zloty), motsvarande 7 871 595 kr med tillämpning av valutakursen per anbudsdagen den 19 december 2019. Vid tidpunkten för betalningen gällde emellertid en annan valutakurs, och tingsrätten ansåg att det var den kursen som utgjorde entreprenörens faktiska kostnad. Den faktiska kostnadsökningen bedömdes därmed uppgå till 7 224 497 kr.

Onormal kostnadsökning

Vid bedömningen av om kostnadsökningen var onormal fäste tingsrätten stor vikt vid den historiska prisutvecklingen enligt Svenskt Entreprenadindex och PUDS-index. Medianförändringen hade under de föregående tio åren legat på cirka +3–4 % per år och hade till och med sjunkit under 2019. Priserna på stålmaterial steg dock med 52–62 % under perioden januari–september 2021. Mot den bakgrunden ansåg tingsrätten att de prisökningar som inträffade från och med den 1 januari 2021 var onormala.

Oförutsebar kostnadsökning

Tingsrätten konstaterade att ersättning endast kan utgå för den del av kostnadsökningen som var oförutsebar och att bedömningen ska göras utifrån vad som fackmässigt kunnat förutses i en riskkalkyl. Med utgångspunkt i den historiska prisutvecklingen i indexen konstaterade tingsrätten att priserna på stålmaterial hade varit stabila under lång tid och att det inte funnits tecken på att priserna skulle öka på det sätt som skedde. Kostnadsökningen bedömdes därmed som oförutsebar.

Tingsrätten uppmärksammade dock att entreprenören räknat med att en kostnadsökning avseende stålmaterialen om upp till 540 000 kr kunde inträffa, men bedömt sannolikheten till 50 %, varför entreprenören angett 270 000 kr som den förutsebara kostnadsökningen. Tingsrätten ansåg att beställaren inte ska svara för entreprenörens risktagande i denna del. Hela beloppet om 540 000 kr drogs därför av, och den oförutsebara kostnadsökningen uppgick således till 6 684 497 kr.

Väsentligt påverkat kostnaden för hela entreprenaden

Vid väsentlighetsbedömningen ansåg tingsrätten att jämförelsen ska ske mellan kostnadsökningen och entreprenadsumman. Domstolen motiverade detta med att AB 04 kap. 6 § 3 anger att kostnadsökningen ska ha väsentligt påverkat ”hela kostnaden för entreprenaden".

I den aktuella entreprenaden uppgick entreprenadsumman till 184 252 008 kr. Den oförutsebara kostnadsökningen uppgick därmed till 3,6 % av entreprenadsumman. Tingsrätten bedömde att det uppfyllde kravet på väsentlighet.

Tingsrätten ansåg vidare att något så kallat "väsentlighetsavdrag" inte skulle göras, eftersom ett sådant avdrag varken ansågs ändamålsenligt eller förenligt med vinstintresset.

Tingsrätten biföll därmed entreprenörens talan i stora delar och förpliktade beställaren att betala 6 684 497 kr. Båda parter har överklagat domen till Göta hovrätt. Vid tidpunkten för denna artikel har hovrätten inte meddelat beslut om prövningstillstånd.

Reflektioner och sammanfattning

Domarna är välkomna och ger efterlängtad vägledning om hur domstolar tolkar och tillämpar AB 04 och ABT 06 kap. 6 § 3. Det är dock viktigt att beakta att domarna kommer från underinstanser och därmed inte är prejudicerande. Andra domstolar kan göra andra bedömningar i det enskilda fallet.

Domen från Göta hovrätt är betydligt kortare än domen från Örebro tingsrätt, huvudsakligen eftersom entreprenören inte lyckades visa att den drabbats av en kostnadsökning. Gemensamt för domarna är att domstolarna lägger bevisbördan på den part som gör gällande ett krav med stöd av bestämmelsen och att det normala beviskravet styrkt gäller.

I målet vid Göta hovrätt hade entreprenören inte lagt fram bevisning avseende vare sig den kostnad som entreprenören räknat med (exempelvis i form av anbudskalkyl) eller den kostnad som den faktiskt haft (exempelvis i form av fakturor). Någon kostnadsökning ansågs därför inte visad. I målet vid Örebro tingsrätt lyckades entreprenören visa kostnadsökningar främst genom fakturor från en underleverantör som tydligt angav vilket belopp som avsåg kostnadsökningar och hur underleverantören beräknat kostnadsökningen.

I båda målen fokuserade entreprenörerna på att försöka visa hur priserna på de aktuella materialen förändrats över tid enligt relevanta index. I målet vid Göta hovrätt kom domstolen visserligen aldrig att pröva kravet på onormal prisförändring, men av domskälen framgår att hovrätten ansåg att förändringar i index i och för sig kan visa förekomsten av prisförändringar. Utifrån domskälen i domen från Örebro tingsrätt framstår förändringar i index som tillräckliga för att visa en onormal prisförändring. I det målet var förändringarna i de relevanta indexen extrema och snabba, vilket sannolikt gjorde bedömningen enklare. Hade indexen inte varit lika stabila under lika lång tid kan det antas att bedömningen hade blivit svårare. Örebro tingsrätt ansåg även, i linje med den äldre domen från Hovrätten över Skåne och Blekinge, att en entreprenör bara har rätt till ersättning för den del av kostnadsökningen som var oförutsebar vid tidpunkten för anbudet och att avdrag ska göras för den förutsebara delen. Tingsrätten angav att bedömningen ska göras fackmässigt, men lämnade inte vägledning om hur den ska göras eller vilka faktorer som är relevanta. I det aktuella målet synes tingsrätten i stor utsträckning ha utgått från entreprenörens bevisning och argumentation samt fäst vikt vid historiska förändringar i index som utgångspunkt för vad som kan anses ha varit förutsebart.

I detta sammanhang bör även uppmärksammas att en riskkalkyl kan användas både för och emot den part som åberopar den. I det aktuella målet var det utrett att entreprenören räknat med att en kostnadsökning om 540 000 kr kunde inträffa, men bedömt sannolikheten till 50 %, varför 270 000 kr angetts som den förutsebara kostnadsökningen. Örebro tingsrätt godtog inte entreprenörens sannolikhetsresonemang, och entreprenören fick göra avdrag med hela beloppet om 540 000 kr. Det illustrerar vikten av att vara tydlig och medveten om tänkbara konsekvenser redan vid de kalkyler som görs i anbudsskedet.

Avseende väsentlighetskravet ansåg Örebro tingsrätt att jämförelsen ska ske mellan den onormala kostnadsökningen (efter avdrag för förutsebara kostnadsökningar) och entreprenadsumman. En kostnadsökning motsvarande 3,6 % av entreprenadsumman bedömdes uppfylla kravet på väsentlighet. Det kan jämföras med den äldre domen från Hovrätten över Skåne och Blekinge, där en kostnadsökning motsvarande 4,8 % av kontraktssumman bedömdes uppfylla väsentlighetskravet.

Även om en jämförelse med entreprenadsumman i och för sig kan anses ha visst stöd i bestämmelsens ordalydelse är det tveksamt om en sådan ordning är ändamålsenlig eller förenlig med BKK:s intention med bestämmelsen. Om jämförelsen ska ske i förhållande till entreprenadsumman innebär det att jämförelsevärdet kan variera. Det kan ifrågasättas om det är rimligt att kostnadsökningar som i och för sig hade kunnat vara ersättningsgilla inte längre berättigar till ersättning på grund av omständigheter som entreprenören inte råder över, såsom ändrings- och tilläggsarbeten.

Det bör även nämnas att BKK i sina förslag till AB 25 och ABPU 25, som var ute på remiss under 2025 och är avsedda att ersätta AB 04 respektive ABT 06, har föreslagit att entreprenören svarar för ”kostnadsändringar som inte är väsentliga i förhållande till kontraktssumman medan beställaren svarar för överstigande kostnadsändringar”. Den föreslagna regleringen klargör att jämförelsen ska göras i förhållande till kontraktssumman och innebär att entreprenören bär risken för kostnadsändringar som inte är väsentliga medan beställaren ansvarar för överstigande kostnadsändringar. Regleringen synes därigenom kodifiera ett sådant väsentlighetsavdrag som beställaren gjorde gällande i målet vid Örebro tingsrätt och som tingsrätten i det målet inte ansåg vara aktuellt.

Förhoppningen är att de nya domarna beaktas i det fortsatta arbetet med standardavtalen och att frågorna prövas i fler mål och i högre instans.

Vi på Lindahl följer utvecklingen noga. Har du frågor om vad domarna innebär för din verksamhet, eller behöver du hjälp med att hantera en tvist om materialprisökningar? Hör gärna av dig till oss.