Hovrätten sätter gränser för styrelseansvar vid misstänkt kapitalbrist

Bakgrund

Ett bemanningsbolag hyrde ut personal till ett entreprenadbolag och hade obetalda fakturor om totalt ca 1,5 mkr när entreprenadbolaget försattes i konkurs. Bemanningsbolaget riktade därför krav direkt mot styrelseledamöterna i entreprenadbolaget med hänvisning till reglerna om personligt betalningsansvar i 25 kap. ABL.

Bemanningsbolaget gjorde gällande att styrelsen underlåtit att i tid upprätta kontrollbalansräkning trots att det funnits skäl att anta att bolagets egna kapital understigit hälften av det registrerade aktiekapitalet.

Bedömningen kom i stor utsträckning att kretsa kring värderingen av flera omfattande och tvistiga entreprenadfordringar mot olika beställare.

Tingsrättens bedömning

Tingsrätten fann att kontrollbalansräkningen varit felaktig och att bolagets tillgångar hade övervärderats, särskilt i fråga om de tvistiga entreprenadfordringarna.

Tingsrätten lade betydande vikt vid en meddelad skiljedom, där entreprenadbolagets krav mot beställarna i allt väsentligt hade underkänts. Skiljenämnden hade bland annat konstaterat att entreprenadbolaget saknade rätt till ersättning för stora delar av de påstådda ÄTA-arbetena, att flera krav var prekluderade, att bolaget saknade rätt att häva entreprenadavtalen och att beställarna i huvudsak hade framgång med sina invändningar. Tingsrätten ansåg därför att styrelseledamöterna var personligt betalningsansvariga för bolagets skuld till bemanningsbolaget.

Hovrätten gör en annan bedömning

Hovrätten betonar att bedömningen av om det förelåg skäl att anta kritisk kapitalbrist måste göras utifrån den information som styrelsen faktiskt hade tillgång till vid den aktuella tidpunkten. Efterhandskunskap får inte utan vidare läggas till grund för att i efterhand rekonstruera när misstanke borde ha uppstått. Avgörandet understryker att det är den objektiva bedömningen vid den relevanta tidpunkten som är avgörande, inte vad som i efterhand visat sig vara korrekt.

Hur ska en styrelse värdera tvistiga fordringar vid bedömningen av om kapitalbrist föreligger?

Hovrätten framhåller att tvistiga fordringar bör tas upp till ett värde som svarar mot vad tvisten hypotetiskt sett rimligen kan antas förlikas till, och att en eftersyn av en sådan värdering måste tillåta ett "förhållandevis brett intervall". Hovrätten fäster vikt vid att den advokat som utfört värderingen var erfaren och specialiserad inom det aktuella rättsområdet, att värderingen hade godtagits av bolagets revisor samt att flera oberoende aktörer hade fäst tilltro till värderingen. Att parterna inte kunde enas på den bedömda nivån, eller att skiljeförfarandet senare föll ut till beställarnas favör, bevisar enligt hovrätten inte att fordringarna vid tidpunkten var felaktigt värderade. Avgörande är att värderingen är försvarbar vid den tidpunkt den görs och vilar på vedertagna värderingsprinciper.

God dokumentation kan vara avgörande. Av hovrättens dom framgår att styrelsen löpande hade följt bolagets ekonomiska situation och dokumenterat sina överväganden. Ekonomichefen rapporterade vid ledningsgruppens möten varannan vecka och styrelsemöten hölls en gång per månad. När den löpande bokföringen indikerade att det egna kapitalet var förbrukat informerade ekonomichefen omedelbart styrelsen och bolagets revisor, varefter styrelsen samrådde med revisorn och fattade dokumenterade beslut. Styrelsen hade även löpande stämt av med det juridiska ombudet huruvida tidigare värderingar alltjämt var aktuella.

Hovrätten synes fästa stor vikt vid denna dokumenterade beslutsprocess och understryker betydelsen av löpande ekonomisk uppföljning, dokumenterade styrelseöverväganden och kvalificerade värderingsunderlag. En väldokumenterad styrelseprocess kan utgöra ett avgörande skydd vid en efterföljande prövning av personligt betalningsansvar.

Domen innebär inte att kraven på styrelser mildras. Hovrätten konstaterar uttryckligen att faktisk kritisk kapitalbrist förelåg vid utgången av april 2020. Avgörandet tydliggör dock att personligt betalningsansvar är en ingripande sanktion, att beviskraven mot styrelseledamöter är höga och att domstolar måste vara försiktiga med att i efterhand ifrågasätta styrelsens bedömningar. Värderingen måste alltjämt vara förankrad i verkliga förhållanden. Spekulativa och alltför optimistiska antaganden kan inte godtas. Budskapet är tydligt – agera proaktivt, dokumentera noggrant och säkerställ att värderingar av tvistiga tillgångar vilar på en försvarbar grund.

Författarna

Johan Attenius är en av advokatfirmans tio konkursförvaltare och företagsrekonstruktörer och är även ordförande för Lindahls kompetensgrupp för insolvens och rekonstruktion.

Disa Johnsson är biträdande jurist och ingår i Lindahls kompetensgrupp för insolvens och rekonstruktion.

[1]Hovrätten för Västra Sverige, dom 2026-04-30 i mål T 4050-24.