Snäv tolkning av IKN-förordningen skapar onödiga hinder för industrin

Inledning

Ett nyligen meddelat avgörande från Mark- och miljööverdomstolen (”MÖD”) etablerar en ordning som riskerar att tvinga fram kostsamma parallellanslutningar för verksamhetsutövare inom industriområden.

Mark- och miljööverdomstolen har i dom den 5 november 2025 (mål nr M 3008-25) fastställt Energimarknadsinspektionens (”Ei”) beslut i ett mål som rör undantag från kravet på nätkoncession för ett internt elnät inom området för en metallindustri. Domen illustrerar hur en restriktiv tolkning av förordningen (2007:215) om undantag från kravet på nätkoncession enligt ellagen (”IKN-förordningen”) riskerar att skapa betydande hinder för industrin utan att tillföra någon motsvarande samhällsnytta.

Kort om den rättsliga regleringen

Enligt huvudregeln får en starkströmsledning inte byggas utan tillstånd (nätkoncession), enligt 2 kap. 1 § ellagen. Om en koncessionspliktig starkströmsledning byggs eller används utan sådant tillstånd följer straffansvar enligt 13 kap. 1 § ellagen.

I IKN-förordningen regleras i vilka fall koncession inte krävs. Förordningen ger inte utrymme för en generell skälighetsbedömning i fråga om undantag ska medges. Undantagen i förordningen är uttömmande, det vill säga, det måste finnas ett uttryckligt undantag för en specifik situation.

Interna elnät inom området för en industrianläggning får byggas och användas utan nätkoncession, enligt 8 § i förordningen. Detsamma gäller mellan delar av ett sådant område, vilka skiljs åt endast av en trafikled.

På elnät som får användas utan stöd av nätkoncession (däribland nät inom industriområden) får överföring av el ske för någon annans räkning, om det finns beaktansvärda skäl för det, enligt 23–24 §§ i IKN-förordningen. Vid bedömningen av om det finns beaktansvärda skäl ska hänsyn tas till hur överföringen påverkar den nätverksamhet som bedrivs av den berörda nätkoncessionshavaren och till kostnaderna för att ansluta berörda elanvändare till det nät som används med stöd av nätkoncessionen.

Reglerna om krav på koncession i ellagen tillsammans med bestämmelserna i IKN-förordningen syftar bland annat till att undvika onödiga samhällskostnader och till att möjliggöra en rationell användning av befintlig infrastruktur inom bland annat industriområden.

Bakgrund och sakförhållanden

Ett bolag, A, har sedan 2004 bedrivit verksamhet med tillverkning av rostfritt stål i grovplåtverk och ämnesvalsverk på en industrianläggning inom en egenägd fastighet. Verksamheterna bedrivs under ett miljötillstånd.

Det aktuella industriområdet förses delvis med elektricitet från en gammal kraftstation och från ett ställverk som ägs av regionnätsbolaget via en 130 kV luftledning. Sedan åtminstone hundra år tillbaka har den aktuella metallindustrin bedrivit sin verksamhet på ett i geografisk mening avgränsat område som i praktiken är helt isolerat från områdeskoncessionshavarens (dvs. det lokala elnätsbolagets) nät.

Den del av industriverksamheten som innefattade produktion vid ämnesvalsverket kom sedan att överlåtas till en ny verksamhetsutövare B och den del av fastigheten där ämnesvalsverket var belägen styckades sedermera av till en ny fastighet, vilken förvärvades av den nya verksamhetsutövaren. Bolagen A och B bedriver sin verksamhet inom ramen för samma miljötillstånd under ett särskilt service- och samarbetsavtal. Det är bolaget A som erlägger nätavgift till områdeskoncessionären, handlar in el till området samt driver och underhåller det interna nätet, medan bolag B erlägger i sin tur ett fast pris för dessa tjänster till bolag A.

Bolag A gav in ansökan till Ei om att myndigheten skulle förklara att industriområdets interna ledningsnät fortfarande utgjorde ett s.k. icke-koncessionspliktigt nät (”IKN”), med stöd av att ledningsnätet varken dragits om, byggts ut, eller på annat sätt ändrats till följd av att bolag B nu skulle ta över driften av delverksamheten på ämnesvalsverket.

Ei meddelade i beslut att ledningsnätet inte var undantaget kravet på nätkoncession, med hänvisning till att det inte längre var fråga om ett område för en industrianläggning enligt 8 § eftersom ledningsnätet genom fastighetsavstyckningen numera var förlagt över två fastigheter med olika ägare och överföring således skedde för annans räkning, samt att bolag A saknade rådighet över bolag B:s fastighet. Eftersom Ei kom fram till att det numera blivit fråga om ett område med flera industrianläggningar gick myndigheten inte vidare till att pröva om överföring av el fick ske för annans (B:s) räkning. Myndighetens besked överklagades till mark- och miljödomstolen (”MMD”).

Mark- och miljödomstolens bedömning

MMD ansåg att det fortfarande var fråga om ett område för en industrianläggning och att 8 § i IKN-förordningen således var tillämplig, eftersom det i övrigt inte hade skett någon egentlig förändring av industriområdet och då bolag A genom avtal hade rådighet över nätet för att kunna genomföra nödvändigt underhåll.

Domstolen konstaterade även att IKN-förordningen hade ändrats sedan tidpunkten för ansökan, och att det inte längre krävdes att det interna ledningsnätet inom en industrianläggning ursprungligen skulle ha använts uteslutande för nätägarens egen räkning för att det skulle vara tillåtet att överföra el för annans räkning, men ansåg oavsett att även detta kriterium var uppfyllt trots att metallindustrin bytt ägare och namn ett antal gånger.

MMD återförvisade därför målet till Ei för prövning av om det fanns beaktansvärda skäl för överföring för annans räkning enligt 23 § IKN-förordningen.

Mark- och miljööverdomstolen bedömning

Ei överklagade till MÖD, som inledningsvis konstaterade att frågan var om överlåtelsen av (del-)verksamheten och den avstyckade fastigheten innebar att området fortfarande kunde betecknas som ett område för en industrianläggning i enlighet med 8 § IKN-förordningen. För sin uttolkning av gällande regler vände sig domstolen till förordningsmotiven till IKN-förordningen (FM 2007:1), vari anges ett exempel på när överföring för annans räkning är tillåten inom industriområden. Exemplet avser situationen där det interna nätet ursprungligen använts endast till överföring för egen räkning, men där den industriella verksamheten sedan inskränkts eller lagts ner och byggnader och anläggningar istället upplåtits till andra företag, till vilka överföring av el kommit att ske.

MÖD konstaterade att till skillnad mot det angivna exemplet i förordningsmotiven bedrivs i aktuellt fall de båda industriverksamheterna av två olika verksamhetsutövare på två olika fastigheter, vilka ägs av respektive verksamhetsutövare, och att det därför är fråga om två olika industrianläggningar. Mot denna bakgrund konstaterade MÖD att undantaget i 8 § IKN-förordningen avser en industrianläggning och att det aktuella ledningsnätet – som nu enligt domstolen ansågs betjäna två olika industrianläggningar – därmed inte var undantaget från koncessionsplikt. Att verksamheterna bedrivs under samma miljötillstånd medförde enligt domstolen ingen annan bedömning.

Avslutande reflektioner – En tolkning som strider mot förordningens syfte

MÖD:s tolkning framstår som väl snäv. I förordningsmotiven till IKN-förordningen anges uttryckligen att överföring av el för annans räkning bör kunna vara tillåten på interna nät inom områden för industrianläggningar, och som exempel anges att inom många industriområden har byggnader och andra anläggningar inom området upplåtits till andra företag och personer.

Vidare har förordningen i flera omgångar reviderats sedan förordningsmotiven författades 2007, och undantagsreglerna har därigenom kommit att utvidgas och utökas med fler undantag. De delar i förordningen som specifikt avser område för industrianläggning har utvidgats under domstolsprövningen, vilket MMD såväl kommenterade som beaktade, men som MÖD helt kom att förbigå i sina domskäl. Mot den bakgrunden framstår det som anmärkningsvärt att MÖD i sina domskäl huvudsakligen baserar sin bedömning på de gamla förordningsmotiven, och låter en ren ägandeförändring medföra att vad som var en industrianläggning istället blir två.

Det är inte ovanligt att delar av äldre bruk och industrier sålts av och idag drivs av olika ägarkoncerner. Undantaget från krav på koncession inom område för en industrianläggning syftar rimligen till att befintlig infrastruktur ska kunna behållas och nyttjas inom ramen för den industriverksamhet som bedrivs i området. Om varje juridisk person som förvärvat en del av ett industriområde måste ha en egen anslutning till områdeskoncessionshavarens elnät och ett eget elnätsabonnemang, leder det till stora kostnader. Det beror på att helt nya anslutningsledningar då behöver dras från nätet till området, trots att det inte finns något tekniskt behov av detta. Sådana onödiga nyanslutningskrav för områdeskoncessionären tar även dennes resurser i anspråk när dessa istället kan göra bättre nytta på annat håll genom att utföra nätförstärkningar eller ansluta nya områden i den pågående elektrifieringsomställning som vi är mitt uppe i.

Sammanfattningsvis är det anmärkningsvärt att en reglering som uttryckligen syftar till att undvika onödiga parallella elnät genom MÖD:s avgörande istället leder till att verksamhetsutövare kan tvingas bekosta just sådana tekniskt onödiga parallellanslutningar till sina industrianläggningar. Genom att fokusera på juridiska ägandeförhållanden snarare än den faktiska geografiska och tekniska verkligheten skapar domstolen onödiga hinder för industrins utveckling utan någon motsvarande samhällsnytta.

Avgörandet försvårar därigenom för industrin att på ett kostnadseffektivt sätt hantera strukturomvandlingar och ägarförändringar inom redan etablerade industriområden. Det är en utveckling som varken gynnar industrin eller en rationell användning av elinfrastruktur.

________________________________________

Avgörande: Mark- och miljööverdomstolen, dom meddelad 2025-11-05 i mål nr M 3008-25