Så skiljer sig fyra standardavtal åt

Del 1: Krav på tidsförlängning och hinderersättning


Den som missar ett avtalat formkrav eller en tidsfrist kan förlora rätten att göra gällande krav, bland annat krav avseende tidsförlängning eller ersättning för merkostnader vid hinder, även om kravet i sak är befogat. Reglerna för hur sådana krav ska framställas skiljer sig åt mellan standardavtalen ABA 99, ABT 06, FIDIC Yellow Book 2017 och NLM 19 (vanliga standardavtal inom bygg- och anläggningsbranschen)[1], vilket får praktisk betydelse för både beställare och leverantörer. I den här artikeln jämför vi reglerna och lyfter vad parterna bör tänka på inför och under ett projekt.

Varför är reglerna viktiga att ha koll på?

I nästan alla bygg- och anläggningsprojekt uppstår förr eller senare hinder eller förseningar som ligger utanför leverantörens kontroll. Leverantören har då ofta rätt till tidsförlängning eller hinderersättning i sak. Däremot uppstår ofta tvist om leverantören har framställt sitt krav på rätt sätt och i rätt tid enligt avtalet och om leverantören på grund av eventuella brister i kravet har förlorat rätt till tidsförlängning eller hinderersättning.

Standardavtalens bestämmelser om hur leverantören ska framställa krav på tidsförlängning respektive hinderersättning består vanligtvis av tre delar:

  1. Ett formkrav: hur leverantören ska framställa kravet, exempelvis skriftligen.

  2. En tidsfrist: inom vilken tid leverantören ska framställa kravet.

  3. En rättsföljd: vad som händer om leverantören inte framställer kravet på rätt sätt och i rätt tid.

Standardavtalen är relativt tydliga om formkraven. De flesta anger att leverantören ska framställa krav skriftligen. Tidsfristerna och rättsföljderna är däremot inte alltid lika tydliga.

Standardavtalen anger sällan en bestämd tidsfrist. I stället anger de mer generellt att leverantören ska framställa krav på tidsförlängning eller hinderersättning ”utan oskäligt uppehåll”, ”utan dröjsmål” eller ”utan uppskov”. Hur lång en sådan frist är beror på omständigheterna i det enskilda fallet. Någon allmängiltig regel finns inte. Högsta domstolens praxis talar för att fristen är längre i konsumentförhållanden än i avtal mellan näringsidkare. Mellan näringsidkare kan fristen vara förhållandevis kort. Fristens längd kan exempelvis bero på om parten har en giltig ursäkt för att ha väntat med kravet eller om det förhållande som orsakar hindret har varit svårt att upptäcka. När avtalet saknar en bestämd tidsfrist finns alltså ett visst utrymme för flexibilitet i tidsfristens längd, men också en osäkerhet om hur länge leverantören kan vänta med sitt krav.

Alla standardavtal anger inte vilken rättsföljd som inträder om leverantören framställer kravet på fel sätt eller för sent. Det kan skapa risker för båda parter, inte minst för beställaren. I NJA 2025 s. 374 slog Högsta domstolen fast att om ett standardavtal inte uttryckligen anger att ett för sent framställt krav ska leda till att rätten att göra gällande kravet går förlorad (så kallat preklusion), krävs det klara hållpunkter i avtalet i övrigt för att ändå komma fram till sådan rättsföljd. Utgångspunkten är alltså i ett sådant fall att kravet fortfarande kan göras gällande även om det inte framställts i rätt tid eller på rätt sätt. I stället för preklusion kan underlåtenheten att framställa krav i tid, enligt Högsta domstolens avgörande, dock få betydelse vid exempelvis bestämmandet av skadeståndsbelopp.

När avtalet helt saknar reglering kan dispositiv rätt, det vill säga regler som parterna kan avtala bort, fylla ut avtalet. Det kan exempelvis handla om allmänna rättsprinciper. Högsta domstolen har i flera avgöranden slagit fast allmänna principer om en avtalsparts skyldighet att framställa krav. Med viss försiktighet kan praxis sammanfattas så att en part som vill göra gällande krav eller påföljder enligt ett avtal måste framställa dessa till den andra parten inom skälig tid. Rättsföljden av att inte framställa krav inom skälig tid enligt de allmänna principerna är dock inte helt given, utan kan sannolikt variera beroende på vad kravet avser och omständigheterna i det enskilda fallet. För att bevaka sin rätt bör en försiktig part dock utgå från att även allmänna rättsprinciper kan medföra att kravet prekluderas om kravet inte görs gällande inom sådan skälig tid.

Så skiljer sig reglerna mellan standardavtalen

Nedan följer en sammanfattande jämförelse mellan standardavtalens[2] regler om krav på tidsförlängning respektive hinderersättning.

Krav på tidsförlängning

Tabell 1

Krav på tidsförlängning vid force majeure

Tabell 2

Av jämförelsen framgår att endast ABT 06 och NLM 19 saknar en fullständig reglering av hur leverantören ska framställa krav på tidsförlängning. ABT 06 ställer som utgångspunkt inget krav på skriftlighet, men det är mycket vanligt att ett skriftlighetskrav föreskrivs i de administrativa föreskrifterna. ABT 06 innehåller också ett undantag som innebär att leverantören kan göra ett för sent framställt krav gällande om den andra parten, ofta beställaren, insåg eller borde ha insett förhållandet och att det skulle medföra försening. Något motsvarande undantag finns inte i ABA 99 eller FIDIC 2017. ABT 06 ger därmed leverantören ett något starkare skydd.

NLM 19 är det enda standardavtalet som inte föreskriver att leverantören kan förlora rätten att göra gällande sitt krav på tidsförlängning om det inte görs i tid, vilket givetvis är förmånligt för leverantören. NLM 19 är också det enda standardavtalet som inte anger någon rättsföljd när leverantören underlåter att framställa ett korrekt krav på tidsförlängning på grund av force majeure på fel sätt eller för sent. Det är därför oklart vad som gäller i den situationen. Leverantören behåller sannolikt rätten till tidsförlängning, men ett för sent framställt krav kan påverka hur lång tidsförlängning leverantören har rätt till. Parter som vill ha en annan och tydligare rättsföljd behöver därför ändra standardavtalet.


Krav på hinderersättning

Tabell 3

Reglerna om hur leverantören ska framställa krav på hinderersättning är mindre tydliga än reglerna om tidsförlängning. Varken ABA 99 eller NLM 19 reglerar hur leverantören ska framställa sådana krav. Allmänna rättsprinciper kan därför bli aktuella och innebära en skyldighet för leverantören att framställa sitt krav till beställaren inom skälig tid. Rättsföljden av att krav inte görs inom skälig tid enligt de allmänna principerna är som sagt oklar men kan antagligen resultera i att den ersättning som leverantören kan ha rätt till blir mindre. Den som är en försiktig leverantör bör dock utgå från att rätten att göra gällande krav kan gå förlorad. Parter som vill ha en tydligare reglering, som inte är beroende av allmänna principer, behöver således ändra standardavtalen.

Vid en jämförelse mellan standardavtalen som innehåller reglering i frågan, ABT 06 och FIDIC 2017, är det tydligt att FIDIC 2017 innehåller den strängaste regleringen. Enligt ABT 06 har leverantören betydligt längre tid än 28 dagar på sig att framställa sitt ersättningsanspråk innan rätten går förlorad. Preklusion inträder som utgångspunkt först tre månader efter godkänd slutbesiktning.

Avslutning

Standardavtalen skiljer sig tydligt åt när det gäller hur leverantören ska framställa krav på tidsförlängning och hinderersättning. FIDIC 2017 är det mest beställarvänliga alternativet med en absolut tidsfrist på 28 dagar. ABT 06 och ABA 99 är något mer leverantörsvänliga. NLM 19 ger leverantören den mest förmånliga regleringen i dessa frågor. Avtalet anger inte uttryckligen att leverantören förlorar rätten att göra sitt krav gällande om leverantören inte följer reglerna.

Sammanfattningsvis bör aktörer i ett projekt vara särskilt uppmärksamma om följande:

  1. För beställare: Kartlägg tidigt avtalets regler om hur leverantören ska framställa krav. Förtydliga eller ändra otydliga eller otillräckliga bestämmelser innan problem uppstår.

  2. För leverantörer: Framställ skriftliga krav på tidsförlängning och hinderersättning så snart som möjligt när avtalet ger rätt till det, oavsett om avtalet reglerar hur kraven ska framställas. Följ angivna tidsfrister även när avtalet inte uttryckligen anger någon rättsföljd. Allmänna rättsprinciper kan ändå medföra konsekvenser om tidsfrister inte följs.

I den här artikeln har vi översiktligt jämfört hur leverantören ska framställa krav på tidsförlängning och hinderersättning enligt de fyra standardavtalen. Dessa krav är främst av intresse för leverantören. I del 2 av artikelserien går vi igenom två typer av krav som är särskilt viktiga för beställaren: reklamation av fel och krav på förseningsvite.


[1] Allmänna bestämmelser för leverans av industriella anläggningar, ABA 99; FIDIC Conditions of Contract for Plant and Design Build 2017 (Yellow Book); Allmänna bestämmelser för totalentreprenader avseende byggnads-, anläggnings- och installationsarbeten, ABT 06; Allmänna bestämmelser för leverans med montage av maskiner samt annan mekanisk, elektrisk och elektronisk utrustning inom och mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige. 

[2] Det som jämförelserna anger om ABT 06 gäller i motsvarande utsträckning även för AB 04. Regleringen i FIDIC 2017 gäller även för den tidigare utgåvan FIDIC Yellow Book 1999.

Två män med hjälmar och arbetsvästar

Vill du veta mer? Kontakta: