Höjdpunkter från högsta domstolen 2025

"Uteslutningen ur bolaget" – fråga om uteslutning av flera bolagsmän ur ett enkelt bolag (NJA 2025 s. 472)

Bakgrund

Fyra personer hade under viss tid bedrivit uthyrningsverksamhet avseende lokaler och bostadslägenheter utan att reglera verksamheten mellan sig. Under påstående om att verksamheten skulle anses utgöra ett enkelt bolag väckte två av bolagsmännen talan mot de två andra bolagsmännen och yrkade att dessa skulle uteslutas ur det enkla bolaget med grund i illojalt beteende.

Svarandena bestred yrkandet och invände att förutsättningarna för uteslutning inte var uppfyllda, bland annat med hänvisning till att de två svarandena motsatte sig uteslutning av varandra.

Genom en s.k. mellandom, där domstolen endast prövade den aktuella rättsfrågan, förklarade tingsrätten att två bolagsmän i ett enkelt bolag inte kan utesluta två andra bolagsmän när dessa motsätter sig uteslutning av varandra. Hovrätten kom fram till motsatt slutsats.

Frågan i målet

Målet handlade om det enligt 2 kap. 30 § och 4 kap. 7 § lagen om handelsbolag och enkla bolag är möjligt att utesluta flera bolagsmän samtidigt och, om så är fallet, hur kravet på att de övriga bolagsmännen ska vara ense om uteslutningen ska tillämpas.

HD:s bedömning

HD konstaterade inledningsvis att om det finns grund för likvidation kan uteslutning ske av den bolagsman till vilken likvidationsgrunden kan hänföras i stället för att bolaget träder i likvidation, om de övriga bolagsmännen är ense om uteslutningen. Att det i 2 kap. 30 § lagen om handelsbolag och enkla bolag anges bolagsman med bestämd artikel och i singular borde, enligt domstolen, inte tas till intäkt för att det skulle saknas möjlighet att utesluta flera bolagsmän vid samma tillfälle. HD ansåg att inte heller förarbetena gav uttryck för att endast en bolagsman åt gången kunde uteslutas och kom därmed till slutsatsen att det är möjligt att utesluta flera bolagsmän samtidigt.

Vidare slog HD fast att de övriga bolagsmän som ska vara ense om uteslutningen åsyftar de bolagsmän som inte är föremål för uteslutning. HD betonade att denna tolkning var i linje med bestämmelsens syfte att undvika onödiga likvidationer och att den bolagsman som utesluts har rätt till ekonomisk kompensation motsvarande vad denne skulle ha fått vid ett bolagsskifte, samt att det därför borde sakna ekonomisk betydelse om bolaget upplöses eller om de övriga bolagsmännen fortsätter verksamheten.

Att ta med sig:

Avgörandet klargör att det enligt 2 kap. 30 § lagen om handelsbolag och enkla bolag är möjligt att utesluta flera bolagsmän samtidigt, under förutsättning att de som begärs uteslutna har en likvidationsgrund hänförlig till sig. Det i lagen angivna kravet på att övriga bolagsmän ska vara ense om uteslutningen omfattar alltså inte de bolagsmän som begärs uteslutna. Sammantaget innebär detta att de kvarvarande bolagsmännen kan fortsätta driva bolaget utan att tvingas till likvidation, även när flera bolagsmän har handlat på ett sätt som utgör grund för uteslutning.

”Pontonbryggan” – fråga om avtalsbundenhet vid rättshandlande genom mellanman (NJA 2025 s. 616)

Bakgrund

Åtta personer ägde tillsammans en pontonbrygga vid Vättern. I april 2019 kontaktade en av ägarna (J.L.) bolaget SF Pontona och bad om offert för transport och förankring av pontonbryggan. J.L. använde e-post med kontaktuppgifter till "Vettertryck" och SF Pontona skickade en offert där "Vettertryck AB" angavs som organisation. Därefter träffades ett avtal om att SF Pontona skulle förankra bryggan.

SF Pontona utförde arbetena i augusti 2019 och fakturan ställdes till bolaget [J.H:s] Bygg AB som betalade den. I mars 2020 draggade bryggan, drev upp på land och förstördes.

Bryggägarna väckte talan mot SF Pontona och yrkade ersättning för skadan när pontonbryggan förstördes. De gjorde gällande att de som konsumenter beställt tjänsten att förankra bryggan, att tjänsten inte utförts fackmässigt samt att bolaget borde ha avrått från förankringen om det inte varit möjligt att förankra bryggan på den avsedda platsen.

Frågan i målet

Frågan som HD hade att ta ställning till var vilken part som hade ingått avtalet om förankring av pontonbryggan med SF Pontona.

HD:s bedömning

HD konstaterade att bryggägarna gemensamt hade gett J.L. i uppdrag att i deras namn träffa avtal med SF Pontona om förankring av pontonbryggan. J.L. var alltså behörig att ingå avtalet i samtliga bryggägares namn och hade inte agerat utanför ramen för sitt uppdrag.

HD bedömde att S.J. (SF Pontonas företrädare) förstod att J.L. träffade avtalet i annans namn – alltså inte för egen räkning. S.J. var också av uppfattningen att pontonbryggan ägdes av en bryggförening. Däremot trodde S.J. felaktigt att J.L. företrädde Vettertryck AB (Vettertryck), eftersom J.L. använde Vettertrycks e-postadress och inte invände mot att offerten angav Vettertryck som organisation.

HD fann att SF Pontona inte hade fog för uppfattningen att J.L. företrädde Vettertryck. Vettertryck ägnade sig enbart åt grafisk verksamhet och existerade vid avtalstillfället inte som en självständig juridisk person. Att J.L. använde Vettertrycks e-postadress och inte invände mot offerten kunde inte ge SF Pontona fog för denna uppfattning.

HD betonade att det för SF Pontona var fråga om ett mindre uppdrag och att bolaget inte fäste någon egentlig vikt vid vem som var J.L:s huvudman. SF Pontona fick därmed anses ha godtagit att bli bundet i förhållande till dem som J.L. faktiskt var behörig att företräda – dvs. bryggägarna.

HD förklarade att bryggägarna hade ingått avtal med SF Pontona om arbeten avseende förankring av bryggan.

Att ta med sig:

Utgångspunkten är att den som sluter avtal gör det i eget namn. För att mellanmannen inte ska bli bunden krävs att denne har gjort klart för tredje man att handlandet sker i annans namn eller att omständigheterna är sådana att tredje man insett eller borde ha insett att det förhöll sig på det sättet.

När tredje man förstår att mellanmannen handlar för annans räkning men är osäker på vem huvudmannen är, blir det avgörande om tredje man lagt någon vikt vid huvudmannens identitet. Om tredje man godtar att bli bunden i förhållande till den som mellanmannen kan tänkas företräda – särskilt vid mindre uppdrag där motpartens identitet inte spelar någon avgörande roll – anses avtalet ha ingåtts med den som mellanmannen faktiskt var behörig att företräda.

"Nätkasinot" – fråga om avtal om spel ska gå åter enligt 33 § avtalslagen (NJA 2025 s. 719)

Bakgrund

En person i Sverige spelade under åren 2009–2014 på främst en digital variant av "enarmade banditer" som erbjöds från Malta för närmare 15 miljoner euro. Hans sammantagna förlust motsvarade närmare 8 miljoner kronor. Han blev VIP-kund hos spelbolaget 2012 och fick diagnosen spelberoende 2014. Spelbolaget hade samlat in omfattande och detaljerad information om hans spelande och använt denna data för att rikta påträngande marknadsföring mot honom i form av bonusar och gåvor.

Spelaren yrkade att spelbolaget skulle återbetala hans nettoförlust. Spelbolaget bestred talan.

Frågan i målet

Frågan i HD var om det skulle strida mot tro och heder att göra gällande de avtal om spel som träffats, enligt 33 § avtalslagen.

HD:s bedömning

HD kom fram till att spelbolaget hade haft tillgång till samt använt de insamlade uppgifterna på ett sätt som innebar att bolaget måste anses ha haft vetskap om spelarens spelbeteende och att denna data visat att spelaren haft allvarliga spelproblem – i vart fall sedan han blev VIP-kund. HD konstaterade att spelbolaget riktat speluppmaningar till en person som på grund av allvarliga spelproblem befann sig i ett ytterst utsatt läge och i praktiken saknade tillräckliga möjligheter att värja sig. Den form av spel som erbjöds var en av de mest riskfyllda spelformerna i beroendehänseende. HD slog fast att det skulle strida mot tro och heder att åberopa de spel som spelaren genomförde sedan han blev VIP-kund. Prestationerna skulle därmed gå åter. Spelbolaget dömdes att betala drygt 500 000 euro till spelaren, vilket motsvarar den nettoförlust som spelaren gjort.

Att ta med sig:

Genom domen konkretiserar HD när ett rättssubjekt som genom digitala och automatiserade lösningar behandlar en stor mängd information måste anses ha haft faktisk vetskap om relevanta förhållanden vid tillämpningen av 33 § avtalslagen.

Ett företag kan inte gömma sig bakom algoritmer för att undgå ansvar. När företaget använder automatiserade system för att analysera kunddata och skapa personliga erbjudanden anses företaget även i avtalsrättslig mening ha vetskap om den information systemet behandlar. Målet kan ha betydelse för andra branscher som samlar in data om kunders beteenden.

”Brf Ida” – tolkning av standardavtal – en angiven tidsfrist för framställan av krav medför inte automatiskt förlust av skadeståndsrätt (NJA 2025 s. 374)

Bakgrund

Brf Ida i Malmö, en av Malmös största bostadsrättsföreningar med över 700 lägenheter, ingick 2014 ett avtal med HSB Malmö om administrativ och ekonomisk förvaltning. Avtalet hänvisade till standardavtalet ABFF 04. Under åren 2015–2017 utsattes föreningen för omfattande ekonomisk brottslighet där hundratals miljoner kronor försvann genom betalningar till bland annat icke-existerande bolag.

Föreningens nya styrelse fick i februari 2018 vetskap om vad som hänt genom en händelselogg från HSB Malmö. Brf Ida reklamerade skriftligen den 28 juni 2018 och yrkade därefter att HSB Malmö skulle förpliktas betala drygt 55 miljoner kronor i skadestånd. Föreningen gjorde gällande att HSB Malmö brustit i sin omsorgs- och lojalitetsplikt vid utförandet av uppdraget samt agerat grovt vårdslöst eller i vart fall vårdslöst genom att bland annat verkställa felaktiga betalningar utan erforderliga attester.

HSB Malmö bestred talan och invände bland annat att skadeståndsanspråket var preskriberat enligt punkt 31 i ABFF 04, som föreskrev att krav på skadestånd skulle framställas skriftligen senast tre månader efter det att skadan upptäckts.

Frågan i målet

HD hade i målet att pröva om punkten 31 ABFF innebär att Brf Ida – för att inte förlora rätten till skadestånd – haft att skriftligen framställa sitt krav inom tre månader efter det att skadan upptäckts.

HD:s bedömning

HD resonerade enligt följande. Vid tolkning av standardavtal, där det inte går att konstatera någon gemensam partsvilja, ska hänsyn tas till villkorets ordalydelse, avtalets systematik och övriga villkor samt vad som framstår som en förnuftig och rimlig reglering.

Vid tolkning av bestämmelser i standardavtal som föreskriver att krav ska framställas inom viss tid, men som inte anger någon rättsföljd om fristen inte följs, finns det anledning till försiktighet i fråga om att tolka in en rättighetsavskärande rättsföljd. Utgångspunkten bör vara att rätten att göra gällande kravet inte går förlorad om det inte finns klara hållpunkter för en annan tolkning.

HD konstaterade att punkt 31 i ABFF 04 inte angav vad som skulle gälla när ett krav inte framställts inom angiven tidsfrist. Sammantaget fann HD att det inte fanns klara hållpunkter för att parterna skulle ha avtalat om en rättighetsavskärande följd av underlåtenhet att följa tidsfristen.

Följaktligen fastslog HD att Brf Ida inte hade behövt framställa sitt krav på skadestånd inom den i punkt 31 angivna fristen för att vara bevarad rätten att göra gällande kravet.

Att ta med sig:

Avtalsbestämmelser med tidsfrister för framställande av krav ska tolkas restriktivt. En rättighetsavskärande verkan bör endast godtas om det finns klara hållpunkter för det i avtalet. Ett villkor om tidsfrist kan ha till syfte att parterna på ett tidigt stadium ska klarlägga sina förhållanden, få möjlighet att vidta skadebegränsande åtgärder och säkra bevisning, utan att det för den skull innebär att rätten till skadestånd automatiskt faller bort vid bristande efterlevnad. I samband med avtalsförfattande bör parterna precisera vad följden blir om ett krav inte framställs inom en angiven tidsfrist.

”Panelvirket” – en köpares undersökning och reklamation när en vara bearbetats och sålts vidare (NJA 2025 s. 672)

Bakgrund

Ett sågverk hade sålt panelvirke till en återförsäljare. Återförsäljaren vidaresålde virket till ett byggmästarföretag som i sin tur sålde virket till en slutkund.

Virket transporterades från sågverket via en av återförsäljaren anlitad transportör till ett ytbehandlingsföretag som lackerade virket innan det skickades vidare till slutkunden. Virket var aldrig i byggmästarföretagets besittning.

Slutkunden undersökte virket samma dag som det anlände och reklamerade omgående till byggmästarföretaget som i sin tur reklamerade till återförsäljaren. Återförsäljaren reklamerade slutligen till sågverket. Det hade då gått nästan tre veckor sedan återförsäljaren låtit ytbehandlingsföretaget motta panelvirket för lackering.

Återförsäljaren väckte talan mot sågverket och yrkade prisavdrag och skadestånd. Sågverket invände bland annat att återförsäljaren inte fick åberopa fel på grund av underlåtenhet att undersöka panelen före köpet eller i vart fall på grund av för sen reklamation.

Frågorna i målet

Parterna var överens om att köplagen var tillämplig. Frågorna som var föremål för prövning var (i) när återförsäljaren skulle ha undersökt virket och (ii) om återförsäljaren hade reklamerat felen inom skälig tid.

HD:s bedömning

En säljare har intresse av att tidigt få veta om en köpare vill göra gällande anspråk på grund av fel. Intresset tillgodoses av reglerna om undersökning och reklamation i 31 och 32 §§ köplagen. Reglerna tillämpas om inte annat följer av avtal.

HD uttalade att det förhållandet att en köpare börjar använda eller bearbetar en vara starkt indikerar att varan hade kunnat undersökas i anslutning till detta. Om köparen inte själv har möjlighet att undersöka varan, exempelvis för att den tas emot av en underleverantör, kan det enligt domstolen ofta krävas att köparen ger uppdrag åt någon annan att undersöka varan för köparens räkning.

HD uttalade vidare att utgångspunkten är att det normalt inte finns någon anledning att vänta med reklamationen sedan köparen faktiskt har upptäckt felet. När det gäller näringsidkare som köper varor för omsättning i den ordinarie affärsverksamheten bör reklamation i regel kunna ske inom några dagar.

HD konstaterade att virket var felaktigt redan när det avlämnades för transport och det hade gått att undersöka virket redan i samband med lackeringen. Att återförsäljaren hade låtit en underleverantör ta emot virket för lackering i stället för att göra det i egen regi saknade enligt domstolen betydelse. Enligt domstolen fanns inga hinder mot en undersökning inom några dagar efter mottagandet eller i vart fall i samband med lackeringen. De omständigheter som låg till grund för att virket ansågs vara felaktigt skulle enligt domstolen ha märkts redan vid en enkel okulär besiktning.

HD konstaterade vidare att det var fråga om en vara av det slag som återförsäljaren normalt kunde antas omsätta i sin affärsverksamhet och att det inte hade framkommit något som gav återförsäljaren anledning att vänta mer än några dagar med att reklamera.

HD slog fast att återförsäljarens reklamation skett för sent och att återförsäljaren förlorat sin rätt att åberopa felet.

Att ta med sig:

Domen understryker vikten av att en köpare kontrollerar inköpta varor innan dessa bearbetas eller tas i bruk. Köparen bör ha rutiner på plats för att snabbt kunna identifiera och reklamera fel. Detta är av särskild vikt när det rör varor som köparen normalt omsätter i verksamheten. Om varorna inte levereras direkt till köparen bör köparen säkerställa att den mellanliggande aktören undersöker varan för köparens räkning.

Köplagens regler är dispositiva och mot bakgrund av den relativt stränga bedömning som domen ger uttryck för kan det vara lämpligt för köpare att i avtal reglera undersökningsplikt och reklamation.

”Gruppens ramavtal” – generalklausulens tillämpning och skadestånd enligt ABL (NJA 2025 s. 926)

Bakgrund

A, B och C bildade ENP-Gruppen AB (Gruppen) i november 2017 för att utföra neuropsykiatriska utredningar och KBT-behandlingar. De ägde en tredjedel var av aktierna och utgjorde bolagets styrelse. I april 2018 ingick Gruppen och Region Gävleborg, efter en offentlig upphandling, ett ramavtal med en löptid på två år.

Den 3 juli 2018 bildade B och C ett nytt bolag, ENP-Teamet AB (Teamet). Den 10 juli 2018 röstade B och C på bolagsstämma för att Gruppen skulle gå i likvidation. Samma dag överlät de ramavtalet till Teamet utan ersättning. A fick kännedom om överlåtelsen först sex månader senare.

A yrkade vid tingsrätten att B och C solidariskt skulle betala skadestånd till henne med 2 690 000 kr. Enligt A utgjorde överlåtelsen av ramavtalet en överträdelse av generalklausulen i 8 kap. 41 § aktiebolagslagen (ABL). Tingsrätten ogillade käromålet. Hovrätten fastställde tingsrättens domslut.

Frågan i målet

Frågorna som HD hade att ta ställning till var huruvida generalklausulen i ABL var tillämplig samt skadans omfattning.

HD:s bedömning

HD konstaterade att ramavtalet utgjorde grunden för den planerade verksamheten och var bolagets enda egentliga tillgång. Det fanns goda förutsättningar att driva lönsam verksamhet med stöd av avtalet, trots att det inte fanns någon garanterad volym. HD fann att överlåtelsen i realiteten syftade till att överföra ett ekonomiskt värde från Gruppen till Teamet. HD pekade på att B och C dels hade lagt ner arbete på att föra över avtalet, dels tidigare erbjudit sig att köpa ut A för 200 000 kr, vilket talade för att de själva ansåg att det fanns ett värde i verksamheten. Vid en helhetsbedömning gav åtgärden B och C en otillbörlig fördel till nackdel för A och stod därför i strid med generalklausulen i 8 kap. 41 § ABL.

Genom att överlåta ramavtalet i strid med generalklausulen hade B och C, som styrelseledamöter i Gruppen, uppsåtligen orsakat A skada. De var därför skyldiga att ersätta den indirekta skada som överlåtelsen orsakade henne i egenskap av aktieägare i Gruppen.

HD fann dock att skadans storlek inte kunde bedömas utifrån den planerade verksamheten i Gruppen. Ramavtalets värde kunde inte heller anses motsvara de resultat som Teamet senare uppnått. A hade därmed inte styrkt skadans storlek. I sammanhanget kan noteras att A begärt edition, avseende bolagets huvud- och grundböcker för de två år som ramavtalet gällde för att styrka att skadan var större. HD konstaterade att A lagt fram den utredning om skadan som rimligen kunde krävas. HD tillämpade bevislättnadsregeln i 35 kap. 5 § rättegångsbalken (RB) och uppskattade skadeståndet till 200 000 kr.

Att ta med sig:

HD:s bedömning visar att domstolen fokuserade på den ekonomiska realiteten snarare än på formella aspekter. HD ansåg att en otillbörlig värdeöverföring skett trots att bolaget hade fattat ett (ännu ej registrerat) beslut om likvidation. Även formellt korrekta åtgärder kan utgöra överträdelse av generalklausulen om de i praktiken innebär en värdeöverföring till vissa aktieägares fördel.

Det faktum att A inte informerades var centralt för HD:s bedömning att överlåtelsen var otillbörlig. Domen påminner om styrelseledamöters lojalitetsplikt och riskerna med att förbigå minoritetsaktieägare i transaktioner som påverkar bolagets värde – även när bolaget befinner sig i likvidationsfas.

Med hänvisning till påtagliga svårigheter att föra bevisning tillämpade HD bevislättnadsregeln i 35 kap. 5 § RB och uppskattade skadeståndet till 200 000 kr, trots att ramavtalets exakta värde inte kunde fastställas. HD bedömde att A hade lagt fram den utredning som rimligen kunde krävas, trots att det saknades verksamhet att basera en efterhandsvärdering på och trots avsaknad av offentlig information om marknadsvärdering av liknande avtal.

A hade eventuellt kunnat få fram bättre bevisning genom en mer preciserad editionsbegäran, kopplad till ett tydligt påstående om skadans storlek. På det sättet hade A eventuellt haft möjlighet att få ett högre skadestånd

”Konsignationsavtalet” – fråga om skadeståndsansvar i kontraktsförhållande och bevisfrågor avseende skada i form av utebliven vinst (HD:s mål T 1989-24).

Bakgrund

År 2018 ingick Chantelle, ett franskt underklädesföretag, och Twilfit, en svensk modekedja, ett konsignationsavtal som innebar att Twilfit skulle sälja Chantelles produkter.

I juni 2020 meddelade Twilfit att bolaget slutat sälja Chantelles produkter eftersom Chantelle inte levererat i tillräcklig omfattning. Chantelle förnekade att Twilfit hade rätt att göra så. Chantelle påstod i stället att Twilfit begått ett väsentligt avtalsbrott och hävde på den grunden avtalet den 20 juli 2020.

Chantelle väckte talan i tingsrätt och begärde ersättning för utebliven vinst under det hävda avtalet. Chantelle baserade yrkandet på en intern skadeberäkning. Twilfit bestred yrkandet men vitsordade Chantelles påståenden kring vad den hypotetiska omsättningen hade uppgått till om Twilfit inte hade slutat sälja Chantelles produkter. Detta förutsatte dock att Chantelle visade att Chantelle skulle ha fortsatt leverera produkter, vilket Twilfit bestred.

Tingsrätten och hovrätten kom fram till att Twilfit begått ett väsentligt avtalsbrott, att Chantelles hävning av avtalet varit befogad samt att Chantelle hade rätt till skadestånd för utebliven vinst. Tingsrätten tillerkände Chantelle tre miljoner kronor i skadestånd efter en skälighetsbedömning enligt 35 kap. 5 § rättegångsbalken (RB). Enligt denna regel får rätten uppskatta en skada till skäligt belopp om full bevisning om skadan inte alls eller endast med svårighet kan föras. Hovrätten fann dock att 35 kap. 5 § RB inte var tillämplig och ogillade käromålet eftersom Chantelle inte hade bevisat skadans storlek.

Chantelle överklagade hovrättens dom och yrkade i första hand att HD skulle undanröja domen och återförvisa målet; Chantelle påstod att hovrätten hade gått utanför processens ram genom att ålägga Chantelle bevisbördan för dess ostridiga påstående om hypotetisk omsättning. I andra hand begärde Chantelle att HD skulle bifalla yrkandet om ersättning för utebliven vinst då Chantelle menade att dess skada var styrkt. Twilfit bestred Chantelles yrkanden.

Frågorna i målet

Frågorna som HD hade att ta ställning till var vilka beviskrav som gäller för att styrka skada i form av utebliven vinst samt fortsatt leveransförmåga.

HD:s bedömning

HD ogillade Chantelles talan.

HD konstaterade att hovrätten inte hade lagt bevisbördan för ostridiga omständigheter på Chantelle då förutsättningarna för Twilfits aktuella vitsordande inte var uppfyllt. Detta då Chantelle inte visat att bolaget skulle fortsatt leverera produkter om det inte hade varit för Twilfits avtalsbrott.

HD slog vidare fast att det förhållandet att bedömningen av utebliven vinst innehåller ett hypotetiskt led inte i sig utgör anledning att sänka beviskravet från det som normalt gäller i tvistemål. Chantelle hade bevisbördan för omfattningen av skadan och behövde bevisa att bolaget skulle ha fortsatt leverera produkter i påstådd omfattning under skadeperioden.

HD konstaterade att Chantelles bevisning för fortsatt leveransförmåga inte var tillräcklig. Skadeberäkningen hade upprättats av Chantelles personal utan att någon utomstående granskat den. Inget skriftligt underlag verifierade heller uppgifterna. HD påpekade att Chantelle hade kunnat presentera sådant underlag.

HD fastslog slutligen att bevislättnadsregeln i 35 kap. 5 § RB inte kunde tillämpas eftersom Chantelle inte lagt fram den utredning som skäligen kunde begäras och eftersom bevissvårigheterna inte var av generell karaktär.

Att ta med sig:

Beviskravet för att visa utebliven vinst är högt även fast bedömningen innehåller hypotetiska element. Den skadelidande måste bevisa de omständigheter som utgör underlag för antaganden om den möjliga händelseutvecklingen. Beräkningar utan extern verifiering räcker normalt inte. Bevislättnadsregeln i 35 kap. 5 § RB är ingen genväg, den förutsätter att parten lagt fram all utredning som skäligen kan begäras och att bevissvårigheterna är generella för bevissituationen. Slutligen tolkas erkännanden av omständigheter försiktigt av HD.

”Meteoriten” - fråga om en meteorit ska anses utgöra en del av den fastighet den har fallit ned på eller om den ska anses som lös egendom som tillfaller upphittaren (NJA 2025 s. 897)

Bakgrund

I november 2020 skedde ett meteoritfall och två geologer hittade därefter en ca 14 kg tung järnmeteorit på en fastighet utanför Enköping. De tog med sig meteoriten och lämnade in den till Naturhistoriska riksmuseet för förvaring.

Fastighetsägaren väckte (genom ett av honom helägt bolag med rätt till avkastningen från fastigheten) talan om bättre rätt till meteoriten, i första hand under åberopande av att meteoriten utgjorde fast egendom. Även om meteoriten inte skulle anses utgöra fast egendom ansåg fastighetsägaren att äganderätten ändå tillkom honom genom att han hade den i sin besittning.

Geologerna gjorde gällande att meteoriten var att betrakta som lös egendom och att äganderätten tillföll dem. I andra hand gjord geologerna gällande att de med stöd av allemansrätten har haft rätt att ta med meteoriten och i sista hand att hittegodslagen var tillämplig.

Frågan i målet

Frågan som HD hade att ta ställning till var om en nedfallen meteorit tillhör upphittaren eller fastighetsägaren.

HD:s bedömning

Först konstaterade HD att lös egendom är allt som inte är fast egendom. Enligt jordabalken är fast egendom jord vilken är indelad i fastigheter. Med hänvisning till förarbetena konstaterade HD vidare att begreppet ”jord” ska tolkas vidsträckt. Sålunda hör till fastighet också lera, sten och grus m.m. liksom beståndsdelar under jordytan. Till fastighet hör även andra föremål som har samband med jorden, s.k. fastighetstillbehör. Det handlar om byggnader, men också om ”på rot stående träd” och andra växter. För att bedöma vad som är fast egendom behöver man enligt HD också utgå från de yttre iakttagbara förhållandena för att bedöma vad som är del av jord och därmed fast egendom.

Därefter konstaterade HD att allemansrätten ger en begränsad rätt för var och en att bland annat ta vissa naturprodukter från en fastighet (t.ex. vilda bär, blommor, svamp och kottar). Det är dock inte tillåtet att ta växande träd eller sten, grus, torv eller annat som inte är bearbetat. HD slog fast att trots detta är det tillåtet för var och en att ta med sig stenar och gräs i ”obetydlig mängd”. Den exakta gränsen för vad som är tillåtet att ta från annans fastighet är därmed, enligt HD, inte given.

Slutligen konstaterade HD att den som hittar ett föremål som inte ägs av någon och inte är i någons besittning har rätt att ta med sig föremålet. Genom besittningstagandet förvärvas äganderätten till föremålet. Som allmän regel har en person ett föremål i sin besittning när föremålet tydligt är under personens omedelbara kontroll eller befinner sig i ett läge som ungefär motsvarar en normal placering. Föremål på mark som en person disponerar medför enligt HD i regel att den personen är i besittning av föremålet.

Utifrån dessa förutsättningar slog HD fast att för att en meteorit ska vara fast egendom krävs att den utgör en beståndsdel av jorden. Även om begreppet jord omfattar bland annat sten och grus så är en meteorit enligt HD unik genom att den kommer från rymden. Den skiljer sig därför från stenar som utgör beståndsdelar av fast egendom. HD slog därmed fast att en meteorit som utgångspunkt inte är fast egendom. Det utesluter dock inte enligt HD att en meteorit efter en tid skulle kunna bli en integrerad del av jorden och även en nyss nedfallen meteorit kan omedelbart bli så anknuten till jorden att den integreras med den; det är de yttre iakttagbara förhållandena som är avgörande.

I det aktuella fallet hade meteoriten hittats i ett mosstäckt område på en berghäll. Den hade nyligen fallit och inte blivit integrerad med jorden. Den var därför lös egendom. Eftersom meteoriten inte ägdes av någon eller var i någons besittning hade geologerna rätt att ta med sig meteoriten. Genom att ta meteoriten i besittning förvärvade geologerna äganderätten.

Att ta med sig:

Lös egendom som inte ägs av någon och heller inte är i någons besittning och som påträffas på annans fastighet, är tillåtet för en upphittare att ta med sig från fastigheten. Genom det gör upphittaren ett besittningstagande och förvärvar äganderätten. Huruvida något är lös egendom avgörs genom en motsatsvis tolkning av jordabalkens regler om vad som är fast egendom. Föremål som har blivit en integrerad del av jorden är fast egendom. En nyligen nedfallen meteorit är som utgångspunkt inte fast egendom och tillfaller i så fall upphittaren om denna tar besittning av den.

”Skytteholmsbutiken” – fråga om en hyresgäst som själv öppnar butiker i närområdet förlorar sitt besittningsskydd (NJA 2025 s. 39)

Bakgrund

En livsmedelskedja hyrde i tio års tid en livsmedelsbutik med tillhörande parkeringsplatser i Skytteholmen, Solna stad. Den dåvarande hyresvärden sade upp hyresavtalet att upphöra till hyrestidens utgång den 30 september 2018. Som skäl angav hyresvärden rivning/ombyggnad.

Hyresgästen ville inte lämna lokalen utan ersättning och hänsköt därför tvisten till hyresnämnden för medling. Under medlingen sålde hyresvärden fastigheten till en ny ägare. I oktober 2018 kom den nya ägaren (härefter hyresvärden) och hyresgästen överens om att ingå ett nytt kortare hyresavtal, som löpte till och med den 31 december 2019.

Hyresvärden sade sedan i mars 2019 upp avtalet till upphörande vid årsskiftet 2019/2020. Som skäl för uppsägningen angav hyresvärden att fastigheten skulle exploateras och förädlas: butiksytan skulle rivas och göras om till lokal och parkeringsplatserna skulle ersättas av bostäder. Vid denna tidpunkt fanns inte något rivningslov eller någon ny detaljplan för dessa åtgärder.

Livsmedelskedjan öppnade en butik i Solna centrum i mars 2019. Hyresvärden hade erbjudit en ersättningslokal i Solna, men kedjan godtog inte den lokalen och krävde skadestånd.

Frågan i målet

HD skulle ta ställning till om hyresgästen hade rätt till skadestånd på grund av att avtalet upphör eller om hyresvärden hade grund för att bryta besittningsskyddet. Enligt 12 kap. 57 § jordabalken gäller att hyresvärden har rätt att säga upp avtalet utan skadeståndsansvar, bland annat om huset ska rivas eller genomgå större ombyggnad, förutsatt antingen att avtalet innehåller ett villkor om rivning eller att hyresvärden kan erbjuda hyresgästen en godtagbar ersättningslokal. Denna lagbestämmelse brukar kallas ”rivningsklausulen”. Om det brister i dessa förutsättningar kan hyresvärden ändå ha rätt att säga upp avtalet utan skadeståndsansvar, om hyresvärden har befogad anledning att upplösa hyresförhållandet, den så kallade generalklausulen.

HD:s bedömning

HD fann att hyresgästen i oktober 2018, då det nya avtalet ingicks, måste ha varit införstådd med att den nya hyresvärden planerade att riva eller bygga om huset. Däremot fanns inget rivningsvillkor eller något annat stöd för att hyresgästen uttryckligen hade förklarat att man avstod från besittningsskyddet (och rätt till skadestånd vid uppsägning). Hyresvärden var därför skyldig att anvisa en godtagbar ersättningslokal för att undgå skadeståndsansvar. Den lokal som hyresvärden anvisade bedömdes dock inte som godtagbar av flera skäl: den anvisades i sent skede, den var mindre, i betydligt sämre läge och med sämre utformning och detaljplanen tillät inte heller dagligvaruhandel i ersättningslokalen.

Frågan var då om hyresvärden trots det sagda hade befogad anledning att upplösa hyresförhållandet. I detta låg en avvägning mellan hyresvärdens intresse av att utveckla fastigheten och hyresgästens intresse av att stanna kvar i lokalen. HD konstaterade att det normalt skulle vägas in till hyresgästens förmån att den erbjuda ersättningslokalen inte var godtagbar, men att omständigheterna i fallet var speciella. Livsmedelskedjan hade öppnat en butik i Solna centrum samtidigt som hyresavtalet sades upp och hade dessutom en butik i Sundbyberg. De båda butikerna var i närheten av Skytteholmsbutiken och hade därför angränsande eller överlappande upptagningsområden. Detta hade påverkat hyresvärdens möjlighet att anvisa en godtagbar lokal i närområdet. Vidare fick det betydelse att Skytteholmsbutikens omsättning påverkades av att butiken i Solna centrum öppnade, vilket påverkar intresset av att behålla just Skytteholmsbutiken.

Sammantaget fann därför HD att intresseavvägningen skulle utfalla till hyresvärdens fördel. Hyresvärden hade därför befogad anledning att upplösa hyresförhållandet och därmed ingen skyldighet att ersätta hyresgästen.

Att ta med sig:

För hyresvärden är det viktigt att skriftligen och uttryckligen avtala om ett rivningsvillkor om det är avsikten. Att hyresgästen varit införstådd med avsikten räcker inte, utan man kan bli skyldig att anvisa en ersättningslokal. Det är vidare viktigt att ersättningslokalen anvisas i så nära anslutning som möjligt till uppsägningen. Att ersättningslokalen hade erbjudits i sent skede vägdes in tillsammans med andra faktorer och gjorde att rivningsklausulen inte blev tillämplig.

Även om hyresavtalet saknar ett rivningsvillkor eller om hyresvärden inte anvisar en godtagbar ersättningslokal kan hyresvärden i mycket speciella fall ändå undgå skadeståndsansvar. En öppen dialog med hyresgästen kan vägas in i bedömningen. Som hyresgäst kan en etablering i närområdet försvaga den egna positionen. Överväger man att expandera i närområdet bör man överväga fördelarna med risken att det påverkar intresseavvägningen negativt i en uppsägningstvist.

”Badrummet i Jönköping”– fråga om när en konsumententreprenad anses avslutad (NJA 2025 s. 805)

Bakgrund

Målet rörde en konsumenttvist mellan en entreprenör och två makar vars badrum renoverats. Arbetet utfördes mestadels vid tider då makarna inte var hemma. När makarna kom hem på kvällen den 14 juli 2019 hade entreprenören avlägsnat samtliga verktyg och skyddspapp samt lämnat städinstruktioner för nyrenoverade badrum. Makarna uppfattade detta som att entreprenaden var slutförd.

Sedan makarna påtalat fel i utförandet av renoveringen uppstod tvist om entreprenörens rätt att åtgärda felen. Entreprenören väckte så småningom talan mot makarna och krävde betalning för utfört arbete. Entreprenören menade att entreprenaden inte var avslutad den 14 juli 2019, men att makarna avbrutit entreprenaden och att entreprenören därmed hade rätt till ersättning för den del av entreprenaden som utförts.

Både tingsrätten och hovrätten konstaterade att entreprenaden inte var avslutad. HD meddelade prövningstillstånd i frågan om entreprenaden hade avslutats enligt 12 § konsumenttjänstlagen med anledning av vad som förekommit den 14 juli 2019.

Frågan i målet

Målet aktualiserar frågan om när en konsumententreprenad kan anses avslutad enligt 12 § konsumenttjänstlagen.

HD:s bedömning

HD konstaterade att frågan om en tjänst är felaktig ska bedömas med hänsyn till förhållandena vid den tidpunkt då uppdraget avslutades enligt 12 § konsumenttjänstlagen. Uppdraget får i princip anses avslutat när konsumenten fått klart för sig att näringsidkaren anser sig ha slutfört tjänsten. Näringsidkaren behöver inte uttryckligen meddela konsumenten att uppdraget är avslutat.

HD uttalade vidare att om uppdraget utförs i konsumentens hem kan det framgå att näringsidkaren slutfört tjänsten exempelvis genom att entreprenören städat efter sig och avlägsnat sin utrustning. Arbetet kan också anses vara slutfört trots att det kvarstår vissa mindre detaljer. Då bör det dock krävas att arbetet har utförts i sådan grad att funktionaliteten kan bedömas och det går att avgöra om det föreligger fel i tjänsten. Om parterna avtalat om att en formell besiktning ska utföras när arbetet har slutförts kan uppdraget däremot normalt inte anses avslutat förrän besiktningen har genomförts.

I sin motivering lyfte HD att det i vissa fall kan uppkomma en fråga om bestämmelserna om fel eller dröjsmål ska tillämpas när det visar sig att näringsidkaren inte utfört allt det arbete som följer av avtalet. HD uttalade att om konsumenten fått klart för sig att näringsidkaren i god tro anser att allt arbete är utfört, bör reglerna om fel tillämpas varvid uppdraget anses avslutat. I andra fall bör det i stället ses som dröjsmål.

Av utredningen framkom att det enda som kvarstod efter den 14 juli 2019 var att montera en duschdörr i glas samt en mindre elinstallation. Syftet med att avlägsna skyddspappa och verktyg samt lämna en städanvisning kunde enligt HD inte uppfattas på annat sätt än att makarna skulle kunna börja använda badrummet. Genom sitt agerande hade entreprenören därmed gett makarna fog för uppfattningen att arbetet var slutfört. Detta ändrades inte heller av att entreprenören erbjudit sig att åtgärda vissa fel eller att parterna senare kom överens om besiktning av badrummet. HD fann således att entreprenaden var avslutad den 14 juli 2019. Målet återförvisades därför till tingsrätten för fortsatt behandling (tingsrätten och hovrätten hade kommit till motsatt slutsats och baserat sina domar på det).

Att ta med sig:

En konsumententreprenad kan anses avslutad även utan uttryckligt meddelande om detta. Som entreprenör bör man därför undvika att ge signaler som kan tolkas som att arbetet är avslutat om det inte är avsikten. Sådana signaler kan vara att avlägsna verktyg och skyddsmaterial, städning av arbetsområdet eller lämna bruks- eller städanvisningar till konsumenten.

Tidpunkten för när entreprenaden anses avslutad får flera konsekvenser. Det påverkar betalningsskyldigheten, felbedömningen, riskövergången och eventuellt dröjsmål.

Att senare erbjuda sig att åtgärda fel eller genomföra besiktning förändrar inte när uppdraget ursprungligen anses avslutat. Om parterna däremot har avtalat om att en formell besiktning ska utföras när arbetet är slutfört, kan uppdraget normalt inte anses avslutat dessförinnan.