Allmänna vattentjänster: Svar på de vanligaste frågorna

Möjligheten att genomföra värmeväxling av avloppsvatten och tillvarata värmen i avloppsvattnet kan som utgångspunkt ske av den som har rådighet över avloppsvattnet. Förbindelsepunkten utgör gränsen för rådigheten mellan den enskilda fastighetsägaren och va-huvudmannen. Viss möjlighet att reglera de enskildas värmeväxling inom de enskilda fastigheterna finns genom att reglera användningen av den allmänna va-anläggningen genom att kommunen meddelar allmänna bestämmelser om vatten och avlopp (ABVA). Sådana bestämmelser ska dock föranledas av att det finns ett behov av att avloppsvattnet har en viss temperatur när det tas in i reningsverket för att reningsprocesserna ska fungera på bästa sätt.

Kommunens möjlighet att genom sitt planmonopol se till att de enskilda fastighetsägarna genomför värmeväxling av avloppsvatten är begränsad till de byggnadstekniska krav som kan uppställas med stöd av PBL och föreskrifter meddelade med stöd av PBL, exempelvis Boverkets föreskrifter om byggnaders utformning eller tekniska krav. Dessa krav innebär inte att en fastighetsägare behöver genomföra värmeväxling av avloppsvatten för att det ska vara möjligt att uppnå de krav på energianvändning som uppställs på byggnader.

Vid markanvisningsavtal som inte är ett led i genomförande av detaljplan har kommunen dock en möjlighet att införa egna tekniska krav som går utöver vad som gäller enligt PBL föreskrifter meddelade med stöd av PBL. I praktiken innebär detta dock en mycket begränsad möjlighet för kommunen eftersom markanvisningsavtal som utgångspunkt sker som ett led i genomförande av detaljplan.

Att återanvända avloppsvatten är både resurseffektivt och hållbart och har blivit allt vanligare på senare tid. Den rättsliga regleringen utgör inget hinder mot att avloppsvatten återanvänds. Däremot är regleringen inte anpassad till det utveckling som sker i praktiken och en aktör behöver därför förhålla sig till befintligt regelverk, vilket inte alltid är helt enkelt.

En aktör som återanvänder avloppsvatten behöver säkerställa att miljöbalkens allmänna hänsynsregler efterlevs och att avloppsvattnet hanteras på ett sådant sätt som föreskrivs i miljöbalken. Därtill behöver aktören ta ställning till om det krävs nya tillstånd eller anmälningar för att återanvända avloppsvattnet i redan befintliga reningsverk. Om en aktör använder avloppsvatten som resurs för dricksvatten behöver aktören även följa livsmedelsregleringen vilken är tillämplig på dricksvatten.

Sammantaget utgör gällande lagstiftning inget hinder mot att återanvända avloppsvatten, men det finns flertalet rättsliga aspekter som en aktör behöver förhålla sig till.

En utgångspunkt i LAV är självkostnadsprincipen som innebär att va-avgifterna inte får överskrida det som behövs för att täcka kostnaderna som är nödvändiga för att anordna och driva va-anläggningen. För att kostnader för klimatanpassning, såsom överdimensionering av anläggningen, ska kunna finansieras av va-kollektivet behöver de alltså vara nödvändiga.

Det följer av förarbetena till LAV att viss överkapacitet som är nödvändig och inte överstiger skäligt anspråk på säkerhet för anläggning kan finansieras genom va-taxan. Utifrån branschpraxis har skäligt anspråk på säkerhet inneburit att va-anläggningen ska klara ett 10-års regn. I förarbetena har det dock bedömts nödvändigt att en va-anläggning ska klara en större regnmängd. En överkapacitet som klarar mer än ett 10-års regn kan finansieras genom va-taxan och att va-anläggningen tål 100-års regn anses utgöra en rimlig överkapacitet. Kostnaderna för en kraftigt överdimensionerad anläggning kan dock inte läggas på va-kollektivet.

Sammantaget är det möjligt att finansiera klimatanpassningsåtgärder som inte överstiger skäligt anspråk på säkerhet för anläggningen via va-taxan. Vart den bortre gränsen går har dock inte besvarats och måste bedömas utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Uttalandena i förarbetena får anses gälla tills frågan om finansiering av överkapacitet genom va-avgifter har prövats rättsligt.

Huvudregeln är att va-taxan ska baseras på en självkostnadsprincip där va-huvudmannen har rätt att ta ut avgifter från va-kollektivet som hänför sig till de nödvändiga kostnader som va-huvudmannen har för ordandet, driften och utvecklandet av den allmänna va-anläggningen. Dessutom ska avgifterna bestämmas så att va-huvudmannens nödvändiga kostnader fördelas på va-kollektivet utefter vad som är skäligt och rättvist. Va-taxan utgör således inte ett medel som kan användas för att se till att de enskilda fastighetsägarna genomför en viss åtgärd eller för att förändra ett visst beteende.

En reducerad eller ökad va-taxa ska föranledas av att tillhandahållandet av vattentjänster på grund av särskilda omständigheter medför kostnader som i beaktansvärd omfattning avviker från andra fastigheter inom verksamhetsområdet. Va-taxan tillåter därmed inte att en reduktion eller ökning sker för att skapa incitament för de enskilda fastighetsägarna att vidta en viss åtgärd, om inte detta i praktiken medför en minskad kostnad för va-huvudmannen. Vid en enskilds fastighetsägares minskade förbrukning av en viss vattentjänst är oftast inte va-huvudmannens kostnadsbesparing särskilt stor eftersom de fasta avgifterna, som utgör den största delen av va-taxan, kvarstår. Det innebär att va-avgifterna för den enskilda fastighetsägaren oftast inte kan sänkas så att det skapas tillräckliga incitament för fastighetsägaren att vidta en viss åtgärd.

I LAV finns en övergripande reglering om hur de anslutna fastighetsägarna får använda en allmän va-anläggning och det finns möjlighet för varje kommun att meddela ytterligare föreskrifter om hur fastighetsägarna får använda den allmänna va-anläggningen. Med stöd av dessa föreskrifter kan va-huvudmannen och kommunen säkerställa att fastighetsägarna inte tillför skadliga substanser till den allmänna va-anläggningen. Va-huvudmannen har vissa sanktioner som kan påföras fastighetsägare som inte följer bestämmelser om användningen av anläggningen. Det är dock svårt för va-huvudmannen att visa vilken av alla anslutna fastighetsägare som har tillfört den skadliga substansen eftersom det saknas kontrollpunkter vid varje enskild fastighet.

Oaktat detta finns det fördelar med att upprätta tydliga och tillräckliga bestämmelser om hur fastighetsägarna får använda den allmänna va-anläggningen, samt att de anslutna fastighetsägarna informeras om bestämmelserna och vilka sanktioner de riskerar att vara föremål för i det fall bestämmelserna inte följs.

Parallellt är även miljöbalkens hänsynsregler tillämpliga på de enskilda fastighetsägarnas åtgärd att tillföra avloppsvatten till den allmänna va-anläggningen och tillsynsmyndigheten (den kommunala nämnden) kan bedriva tillsyn och meddela förelägganden och förbud mot fastighetsägarna i syfte att säkerställa att hänsynsreglerna efterlevs.

En fastighetsägare, vars fastighet befinner sig inom ett beslutat verksamhetsområde för ordnande av avlopp, har rätt att till den allmänna va-anläggningen tillföra avloppsvattnet som har en föroreningsgrad som motsvarar den föroreningsgrad avloppsvatten från tätbebyggelse normalt har. En va-huvudman saknar därmed som utgångspunkt möjlighet att låta fastighetsägaren ansvara för att rena avloppsvattnet innan det tillföras till det allmänna spill- eller dagvattennätet.

I den mån det avloppsvatten som fastighetsägaren tillför den allmänna va-anläggningen har en föroreningsgrad som överstiger den föroreningsgrad avloppsvatten från tätbebyggelse normalt har, kan va-huvudmannen och kommunen vidta åtgärder mot fastighetsägaren och förbjuda denne att använda den allmänna va-anläggningen. Detta kan i vissa fall medföra att fastighetsägaren måste genomföra en viss rening av avloppsvattnet innan det tillförs till den allmänna va-anläggningen, dock inte en längre gående rening än att avloppsvattnets föroreningsmängd motsvarar den föroreningsmängd normalt avloppsvatten från tätbebyggelse har.

En fastighetsägare är inte skyldig att erlägga avgifter för en allmän va-anläggning om den finns inom en va-anläggnings verksamhetsområde men behovet av de aktuella allmänna vattentjänsterna, med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön, kan tillgodoses bättre på annat sätt än genom den allmänna va-anläggningen. Det är fastighetsägaren som har bevisbördan för att en enskild anläggning kan tillgodose behovet av vattentjänster på ett bättre sätt. Med anledning av att allmänna va-anläggningar oftast har ett mycket bra skydd för människors hälsa och miljön är det mycket svårt för en fastighetsägare att visa att den enskilda anläggningen tillgodoser behovet på ett bättre sätt.

En fastighetsägare har rätt att använda en allmän va-anläggning om fastigheten finns inom anläggningens verksamhetsområde och behovet av den allmänna vattentjänsten inte kan tillgodoses bättre på annat sätt.

Va-huvudmannen har rätt att ta ut avgifter för kostnaderna att ordna och tillhandahålla allmänna vattentjänster om: (i) fastigheten är belägen inom ett beslutat verksamhetsområde för en allmän va-anläggning; (ii) va-huvudmannen har ordnat de anordningar som behövs och upprättat en förbindelsepunkt vid fastighetens omedelbara närhet; och (iii) va-huvudmannen har informerat fastighetsägaren om den upprättade förbindelsepunkten.

För att en enskild anläggning ska kunna accepteras, krävs att den kan godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön. Hur bedömningen ska göras har inte reglerats närmare i LAV. Vilken skyddsnivå som kan godtas är en bedömning som måste göras utifrån de lokala förhållandena i varje enskild kommun. Krav som följer av miljölagstiftningen måste följas vilket exempelvis innebär att miljökvalitetsnormerna i det aktuella området ska följas.

Regeringen anger i förarbetena till LAV att det kan finnas situationer när en enskild anläggning, till följd av svårighet att dra fram vatten- och spillvattenledningar och där det dessutom finns aktörer som kan och vill driva en anläggning enskilt, kan framstå som ett mer ändamålsenligt alternativ framför en allmän va-anläggning. Alternativ till en allmän va-anläggning som angivits i förarbetena är:

• att fastighetsägarna var för sig inrättar enskilda anläggningar eller att de på frivillig väg gemensamt inrättar en sådan anläggning, eller

• att tillsynsmyndigheten (den kommunala miljönämnden) genom tillsyn förelägger den enskilda fastighetsägaren som har en undermålig enskild anläggning att åtgärda bristerna så att enheten kan godtas med hänsyn till skyddet för hälsa och miljön.

I det fall kommunen bedömer att behovet av en vattentjänst för viss bebyggelse kan tillgodoses genom enskilda anläggningar innebär det inte att kommunen aldrig kommer behöver inrätta en allmän va-anläggning för bebyggelsen framöver. Om behovet av att ordna allmänna vattentjänster uppstår för bebyggelsen förs efter att kommunen har fattat beslut om att behovet kan tillgodoses genom enskilda anläggningar är kommunen skyldig att ordna allmänna vattentjänster för den aktuella bebyggelsen.

Det är upp till kommunen att väga fördelarna med att godta en enskild anläggning mot risken att utbyggnadsskyldigheten aktualiseras i efterhand, vilket ofta leder till högre utbyggnadskostnader för kommunen.